Vad är det för fantastisk feghet som behärskar den svenska kulturvärlden? Med det som kallas stigande häpnad har jag läst spaltkilometer om Ingmar Bergman, hans skapande, kvinnorna som valde honom och sett översikter över hans liv från vagga till grav, hört och sett trevliga samtal om honom osv.
Alla förefaller fegare än Ingmar Bergman själv – eller försöker de rädda honom från honom själv?
Här har vi en världens största filmskapare någonsin och ett genomgående tema i hans verk är skam och skuld. Men ingenstans i alla dessa översikter har jag läst att han i tio år – från 1936 till 1946 sympatiserade med nazisterna och med hans egna ord ”älskade Hitler”.
Bilderna från förintelselägren uppfattade han så sent som 1945 som propaganda. Först 1946 insåg han sanningen och höll på att gå under i just skam och skuld.
Men i runorna och samtalen om Ingmar Bergman är det som om detta aldrig hänt. Dessa tio år i hans unga liv måste ju ha varit helt avgörande för hans fortsatta liv, tänkande och skapande; kanske själva grundbulten.
På vems order har hela kultureliten tigit? På ingens naturligtvis, det tillhör den inbyggda självcensuren, den som gör fria tänkare till medlöpare och tråkmånsar.
Bergman själv berättade om sina nazisympatier i självbiografin ”Laterna Magica” och för mig i en intervju jag gjorde med honom till andra utgåvan om min bok om Andra världskriget.
Jag som inte var någon stor Bergmanbeundrare fick mycket större respekt för honom efter de samtalen. Att inte tiga, att stå för sina förvillelser; det finner jag underbart och berikande.
Ur min intervju med honom:
Men läste du inte tidningarna om judeförföljelserna och Kristallnatten?
–Vi hade Svenska Dagbladet. Och där stod det vad jag minns ingenting.
– Jo, det gjorde det. Det är helt utrett numera. Kristallnatten skildrades i SvD i november 1938.
– Ja, om du säger det så. Men jag minns inte det.
Det där är ur den godkända intervjun. Någonstans på vinden har jag hela intervjun – komplett med allt det Ingmar Bergman valde att stryka. Han tyckte om att tala med mig om den tiden, därför att jag var insatt och kunde ställa utmanande frågor; men när det var dags för publicering inträdde regissören, som censurerade sina egna ord.
Själva överenskommelsen var att han skulle få läsa allt och få lov att redigera sig själv vilket jag respekterade.
Någon gång ska jag ge hela den ocensurerade intervjun till en modig forskare – om det ännu finns några.
Problemet är inte Ingmar Bergman. För min del kunde han dö i frid, efter att ha berättat nästan allt om hur nazismen och Adolf Hitler bergtog honom under tio år av hans liv.
Problemet är eftermälena och den svenska kulturvärlden. Ingmar Bergman presenteras som den gedigna borgerlighetens stora konstnär och ikon ”man behöver inte vara vänstervriden för att vara STOR”.
Det är okey, det stämmer förstås.
Men varför stryker den samlade kulturen ut Bergmans nazisympatiserande förflutna? Mig påminner det om Milan Kunderas berättelse om hur Trotskij i Sovjet retuscherades bort från ett pampfotografi; endast skinnmössan fanns kvar.
Vad är det för kulturmaffia som ägnar sig åt sådan censur? I en demokrati? Vad säger det om takhöjden? Om civilkuraget? Det som Bergman själv hade.
Ur intervjun med Bergman (den godkända från 1999):
”När koncentrationslägrens portar slogs upp ville jag först inte tro mina ögons vittnesbörd. Jag trodde det var propaganda från de allierade. När sanningen gick upp för mig blev chocken ohygglig. På ett brutalt och våldsamt sätt blev jag tagen ur min oskuld. ‘Människan är en avgrund och jag bävar då jag skådar ner i den‘, som Georg Büchner formulerade det i Woyzcek”.
Det sa Ingmar Bergman 1999. Säger inte det mer om Bergmans konstnärskap än alla dessa inställsamma runor?
MARIA-PIA BOËTHIUS
författare och journalist
SvD Kultur i morgon:
Cordelia Edvardson berättar om när Bergman var rasande och anklagade henne för skvallerjournalistik.
