En eftermiddag på Musikhögskolan i Stockholm. Christofer Elgh är elev på kompostionslinjen i färd med att skriva ett verk för tre gitarrister som skall spelas vid en festival i Danmark. Partituret ligger framför professor Pär Lindgren. Han läser noterna, kommenterar och ställer frågor kring olika detaljer, innan han luftgitarrspelar sig igenom verket. Foto: Jurek Holzer


Är det otidsenligt att skriva musik för stråkkvartetter eller symfoniorkestrar? Att döma av trycket på Musikhögskolans kompositionslinje är konstmusiken snarast en växande genre. Av 80 sökande varje år antas bara en handfull. Vi träffade professor Pär Lindgren för att höra vad de gör under sju års utbildning. I lärarrollen känner han sig som Woody Allens Zelig.


När han inte är på Musikhögskolan i egenskap av kompositionsprofessor kan man mycket väl hitta honom i en källare på Söder i Stockholm. Där, utan fönster, bland rör och allsköns bråte, komponerar Pär Lindgren. En dator finns på skrivbordet. Likaså en gammal DX7:a till synth som är på upphällningen och nu enbart tjänstgör som klaviatur.
Notpapper kringströdda över bordet och på golvet. Han säger att det fungerar utmärkt. För när arbetet väl är igång, när idéerna kommit och konturerna till ett nytt verk väl har skissats upp, då spelar det ingen roll att han sitter under jord i något som praktiskt taget är ett skyddsrum.
Det är en tonsättares vardag. Ensamt som författarens arbete, men Pär Lindgren möter också med jämna mellanrum sina elever på Musikhögskolan i Stockholm: han är professor i komposition.
- Förr handlade en tonsättares inspirationskällor ofta om existentiella frågor. I dag tränger sig världen på. En tonsättare möter ett slags brus och gör något annat av det i försök att kommentera sin samtid. Om man går 50 år tillbaka var de konstnärliga incitamenten alltså delvis annorlunda, och det hör till sådant vi diskuterar på skolan.
Det vill säga på Musikhögskolans kompositionslinje. De som presenterade sina diplomverk i år var Lindgrens första helt "egna" elevkull. Det är en lång utbildning: först en 4-årig grundutbildning och därefter 3 år till på diplomnivå - en period att ägna sig åt renodlat komponerande under Pär Lindgrens handledning.
De första fyra åren består av ungefär lika delar hantverksinriktade studier och komposition, berättar han och ritar upp ett schema över utbildningsvägen på tavlan i sitt rum på Musikhögskolan. Som faktiskt ligger ovan jord. För övrigt samma rum som Sven-David Sandström hade under många år, och före honom innehades tjänsten av tonsättare som Gunnar Bucht, Ingvar Lidholm och Karl-Birger Blomdahl.

Före grundutbildningen har de allra flesta gått igenom kompositionstudier på någon folkhögskola eller studerat privat. Det är inte alls ovanligt att en tonsättare har nio års heltidsstudier i bagaget när han eller hon når sin examen. Utbildningen är längre än någonsin tidigare. Den svenska är lång även internationellt sett - man kan tala om en skandinavisk modell.
- Vad som definitivt utmärker oss är att mycket görs i projektform och är inriktat på det praktiska. Ingen annanstans i världen betonas vikten av ett direkt arbete med musiker så starkt som här i Sverige, medan det på många andra håll blir mycket "torrsim" för tonsättarna.
Livet i Europas utkant har även gjort att man i alla år inbjudit mängder av utländska gästföreläsare. Man samarbetar även med olika orkestrar, Konsthögskolan, Tekniska högskolan, Dramatiska institutet och Operahögskolan. Det är med rena "hands-on"-övningar tonsättaren skall utvecklas som konstnär och yrkesmänniska. En egenhet med yrket är, understryker Lindgren, att tonsättaren fungerar som både manusförfattare och en sorts regissör. Musiken måste förmedlas av musiker och dirigent för att nå lyssnaren: innan den lämnat papperet är den bara ett manus.
- Med ett orkesterverk har man kanske bara 15 minuters samtal med dirigenten, sedan ett par timmar med orkesterrepetitioner innan konserten. Det är hårda puckar så notbilden måste vara glasklar. Det är psykologiskt viktigt att noterna skall kommunicera bra med musikerna - och för att man skall slippa få ett horn i huvudet. Om inte den kedjan fungerar, når inte musiken fram till publiken på bästa sätt.
Pär Lindgren talar om en mer pragmatisk syn på komponerandet i Skandinavien, medan övriga Europa med sin direkta förankring i den stora musiktraditionen troligen ledde dem till en ännu starkare problematisering av komponerandet i modern tid.
I den svenska miljön av praktiker ser man numera en stor stilistisk spridning hos eleverna på kompositionslinjen. Och om det inte tidigare fanns en mylla för en fördjupad konstnärlig diskussion, så är behoven i dag annorlunda. Lindgren är mån om att exempelvis estetiklektioner med gästföreläsare ingår i utbildningen.
- Samhället har förändrats och unga människor blir översköljda av information utan att kunna komma undan. Man måste ha verktygen för att sortera och det gör estetiklektionerna viktiga. Jag menar inte renodlad musikestetik, utan filosofiska diskussioner kring själva konstnärskapet.

Annars är det svårt att komma fram till exakt vad kompositionsutbildningen bjuder på utöver det rent hantverksmässiga. Pär Lindgren blir själv lite vag. Svaren på frågor kring elevkompositioner, kring hans handledning och inriktning, kommer i vändningar som "det är olika" och "det är en blandning".
- Som pedagog har jag lärt mig att vara en sorts Zelig à la Woody Allen, att beroende på vem jag pratar med sätta mig in i den personens speciella behov.
- Om det går bra lägger jag mig inte i. Jag går inte in och säger vad de skall göra utan hjälper oftare till att gallra. Jag försöker framför allt ta reda på om det är medvetna val eleven gjort.

Kan handledarskapet bli känsligt också om det är mycket hjärta i en komposition?
- Visst. Därför försöker jag hålla det på en professionell och mycket konkret nivå. Men jag är petig med detaljer. Jag kunde ju också säga "gör något som ingen annan har gjort, leta dig fram", men jag märker att jag numera intar en ganska konservativ hållning till hantverket.
Han följer deras verk från början till slut. I enskilda lektioner och gemensamma lektioner där eleverna också diskuterar varandras verk.
- Då måste de presentera sina idéer för varandra, och samtidigt klargör de för sig själva vad de håller på med. En del är inte alls villiga att tala om sin musik, men då ska man också komma ihåg att avsaknaden av resonemang inte behöver betyda att resonemangen inte finns. Komponerandet kan vara något väldigt privat.
Pär Lindgren håller med om att det är i de fallen många retirerar in i resonemang kring det tekniska, kring hur musiken skrivits och inte varför.
- En del tonsättare och konstnärer är helt enkelt socialt mer begåvade och når ut bra på det sättet. Men de kvaliteterna garanterar inte konstnärlig halt. Man kan erkänna att detta är betydelsefullt, eller säga att det inte är det. Men utifrån en rent arbetsmarknadsmässig situation är det viktigt för en tonsättare att kunna kommunicera.
Det är förståeligt att det är svårt att svara entydigt kring utbildningen och inriktningen i egenskap av Zelig-gestalt, när varje elev på sätt och vis utgör sin egen läroplan. För så fri och flexibel är studiegången. Den bild Lindgren ger av dagens kompositionsutbildning är därmed på sätt och vis bilden av vår tids konstmusik. Och den är diffus. För om idealen i konstmusikvärlden var självklara för bara ett några decennier sedan, och om man därefter som en trygghetsskapande åtgärd hållit fast vid de idealen genom att lägga prefixen "post" eller "ny" invid etiketterna - "nyromantik", "postmodernism", "postminimalism" - så är det i dag mer svårbestämt.
- Genren är oerhört mycket bredare i dag, vilket också betyder att man möter ytterligheter: en del elever har klassisk bakgrund, en del kommer från popen, andra är inriktade på electronica. Det finns ett enormt spann och jag menar att det bara kan vara av godo.

Han betonar gång på gång, som en av sina viktigaste uppgifter, betydelsen av att skapa en kreativ miljö på skolan. I det ingår tanken på en häxkittel av vitt skilda personlighetstyper och stilar, där ingår samarbeten med de musiker som finns omkring dem på Musikhögskolan och med andra institutioner.
Kompositionsutbildningen har vuxit och ökat i populäritet. Men den kommer aldrig att listas som en framtidsutbildning med fina arbetsmöjligheter.
Det är inte så att musikvärlden ängsligt spanar efter en ny Mozart eller Beethoven. Man är bara alltför nöjd med det smörgåsbord av klassiker som finns uppdukade sedan tidigare. Samtidigt ryktas att grundskolans musikundervisning, åtminstone i sin mest uppgivna variant, placerar Elvis Presley vid musikhistoriens startpunkt.
Och det är i detta ingenmansland mellan populärmusik och den mer museala sidan av klassiskt konsertliv, som konstmusiken av i dag lever vidare.
- Den konstform vi håller på med lämpar sig dåligt för tv och det gör den otidsenlig. Den här musiken kräver koncentration. Den tar tid att ta in, och tid är en bristvara.
Han låter inte uppgiven, bara saklig. Det är en aspekt man tvingas inse när man ger sin in i yrket, tillägger han, detta att bruset omkring är så kompakt att få kommer att lyssna.

Tony Lundman