På fredag har den alldeles utmärkta filmatiseringen av brittiska journalisten Lynn Barbers självbiografi An education till slut svensk premiär.
Den utspelar sig, precis som i princip all modern engelsk kultur, i ett torftigt Essex 1962. Den utspelar sig i den Philip Larkin-dikt, samma dikt som inleder Ian McEwans På Chesil Beach, som delar upp livet, tiden och världen i ett före och efter The Beatles.
Det är alltid 1962 i Storbritannien.
Alla länder har en mental ålder. I Sverige är det lika ständigt som omedvetet 1983. Vi försöker förstås utåt låtsas att vi har gått vidare, men, nej, det har vi ju inte.
Precis som alla individer har en förmåga att i resten av livet fastna i just den frisyr och de kläder man bar när man fick mest bekräftelse så gör nationer detsamma.
1983 var året då Sverige officiellt blev en del av Västeuropa. Detta skedde i samband med att den amerikanska serien Fame började visas på Sveriges Television, Stina Dabrowski fick intervjua David Bowie och Susanne Lanefelt lärde Sverige att gymnastisera.
Detta har lämnat så outplånliga spår i folksjälen att många forskare har frågat sig varför det ens har tryckts nya almanackor sedan dess.
Ännu en modevecka i Stockholm inleds imorgon och nationens fräschaste–jag är tvungen att använda det ordet, hur obehagligt det än känns, för mer 1983 än så kan ett ord inte bli – modebloggare, både män och kvinnor, kan ta på sig vad de vill och påstå vad de vill om vart modet är på väg i teorin.
Vi ser ändå alla ut som om ingenting har skett sedan just 1983.
Alla små modemedvetna män, oföränderliga i sina stickade tröjor, uppvikta chinos, Bass- loafers utan strumpor, Costello-brickor och små luvor längst bak i nacken kan enkelt misstas för valfri medlem i 1983 års Haircut 100.
Landets mest uppmärksammade modebloggerskor är fräscha karikatyrer av det överpriviligerade fräscha cheerleader-gänget i valfri John Hughes-film. Vad de egentligen skulle ha med mode att göra fortsätter att vara ett komplett mysterium för alla som faktiskt är intresserade av just mode.
Hur hårt än svenskt mode kämpar för att försöka influeras av grunge eller något annat som skett efter 1983 så förblir vi en nation befolkad av statisterna i Sommaren med Göran.
Och apropå just Sommaren med Göran, en av modern tids mest sedda svenska filmer, tar den kroniska 80-talssommaren, den där tenniströjans kragar alltid är uppvikta under en ljusblå lammullströja, aldrig slut.
1983 sändes Hylands Hörna på tv för allra sista gången och hans sanna arvtagare blev en svartklädd liten poet från Göteborg med ett ohälsosamt förhållande till det 1983 nybildade Imperiet och samma års gymnasiala favoritorkester Sisters of Mercy.
