När templet Horyuji i Nara restaurerades för 70 år sedan hittades karikatyrer som uttråkade munkar hade ritat i stället för att skriva av buddistiska sutror – ett tidigt exempel på det japanska skrattet.

Nu hålls en hel utställning i Mori Art Museum i Tokyo: ”Leendet i japansk konst”. Konstmuseet ligger högst upp i Roppongi Hills, en av många spännande skyskrapor. Utställningen överträffar den gränslösa utsikten från 52 våningen.

Leendet i japansk konst är mer än tusen år äldre än de där uttråkade munkarnas satirer. Från jomontiden (10000–500 f Kr) har gåtfulla masker och figurer av lera, dogu, hittats med ansiktsuttryck som kan tydas som leenden. Ännu tydligare syns leenden på vissa haniwa, lerfigurer som ställdes upp kring gravhögar. En skrattande soldat är bästa exemplet. Varför skrattar han? Kanske för att skrämma en fiende?

Ovärderliga ler dessa föremål genom årtusendena mot besökaren. De står så oskyddade att museivakten rusar fram till mig där jag står och skriver. Presumtiv klottrare? Jag uppmanas att stoppa ner kulspetspennan och får en blyertsdito, designad, i stället.

När samurajerna tog över Japan fick också zenbuddismen fler anhängare. Zen väjer inte för leendet, tvärtom är skrattet besläktat med den plötsliga insikt som denna religion strävar efter. Vägen dit går till exempel via historierna om och teckningarna av de burleska tvillingarna Kanzan och Jittoku som inte har något gemensamt med finkonst men ändå är klassiska.

Sanningen är ju att japaner än i dag är omåttligt förtjusta i tämligen grov humor. Det överraskar därför kanske bara en utländsk besökare att tre elegant klädda unga kvinnor uppehåller sig framför den 1800-talsberättelse som bär namnet ”Prutt-tävlingen”. Det är en lång bildberättelse på papper som rullas fram mellan två trästavar. De unga kvinnorna kommenterar entusiastiskt:

– Den där pruttar starkast

– Och den där är riktigt svag!

Och så skrattar de.

Ingenting är riktigt heligt. Det går mycket väl an att föreställa sig lyckobringande gudar ta för sig av det goda bland geishorna i bordelldistriktet.

När besökaren vandrat förbi leenden och själv skrattat kommer hon till sist till en liten uppställning av Buddhastatyetter. De bär alla det milda ansiktsuttryck som ger en aning om fullständig frid. Det återknyter till urtidens förlitan på att skrattet, leendet är en nyckel till det som är förmer än vi själva, helt oberoende av tid, nation eller kultur.