Var är mina vänner? Sa de att de skulle gå på konserten?
Jag var på festivalområdet när Pearl Jam spelade på Roskildefestivalen fredagskvällen den 30 juni år 2000, men inte den konserten. Ett rykte spred sig att det hade hänt något längst framme vid den stora scenen, där trycket från folkmassan var som störst. Men ingen visste vad.
Ambulanserna med sirenerna igång körde förbi mig. Knapphändig information kom i omgångar, en allvarlig olycka hade inträffat. Människor hade fått sätta livet till.
Det kändes overkligt. Roskilde var ju den trygga och gemytliga festivalen, där folklivet och den glada stämningen var minst lika viktig som det välkomponerade spelschemat.
Jag hade tur. Alla mina vänner hittade snart varandra. Jag lyckades låna en mobiltelefon och väckte min bror och berättade att jag var vid liv.
För tio år sedan var kommunikationsvägarna annorlunda än idag. Mobilen var ingen självklarhet och många besökare stämde helt enkelt möte med vännerna på en plats vid ett visst klockslag.
I vanliga fall var det ingen fara om personen inte dök upp – festivallivet bygger ju till stor del på frihet. Plötsligt förvandlades varje bortavaro till en potentiell katastrof. Det var en helvetesnatt för festivalbesökare och anhöriga som oroligt väntade på livstecken.
Det regnade.
Jag hade många gånger tidigare själv stått i det där folkhavet vid den stora scenen med orange skepnad. Det kan vara smått fantastiskt där, när man blir en enhet och en del av något mycket större. Man följer med i ett flöde som på vissa sätt är bortom ens egen kontroll.
1994 stod jag där när Rage Against the Machine spelade. En mc-knutte, som verkade ha missförstått budskapet i låtarna rejält, röjde loss och lyckades stämpla mig så jag hoppade runt på en fot under resten av festivalen. Det kändes mest som en bra anekdot, inget att vara orolig för på riktigt.
Konserten med Pearl Jam var något helt annat – när det värsta tänkbara inträffar och folkmassan förvandlas från en vän till en livsfarlig fiende.
Dagen efter katastrofen vaknade vi upp i tältet. Solen sken och ett sorgligt lugn låg över festivalområdet. Hur fortsätter man efter en katastrof? På Roskildefestivalen lät man showen fortgå fram till söndag kväll som planerat, med hyllningar till de omkomna från artister och publik.
En del besökare packade ihop och begav sig hemåt redan på lördagsmorgonen, men de allra flesta stannade kvar festivalen ut.
Spelningarna avlöste varandra: ett samspelt och ärligt Everything But the Girl, The Flaming Lips och Desmond Dekker som framkallade massdans i Ballroomtältet. Allt var värdigt, nästan högtidligt.
Tio år har gått sedan katastrofen, men ingen har glömt.
Även om tragedin orsakades av trängsel, är jag glad att årets festival är utsåld. Idag finns en stor del av världens musik tillgänglig några datorklick bort, samtidigt växer allt fler festivaler sig starka, trots att Hultsfredsfestivalen tvingades lägga ner. Det visar att musik är så mycket mer än själva musiken, många vill ta del av den i ett sammanhang som lyfter upplevelsen.
