Den vanliga bilden av Marta Wainwrights familj är lätt att sammanfatta: de är artister och de bråkar. På 70-talet använde mamman, folksångerskan Kate McGarrigle, låten Go leave för att dumpa sin man, Dylan-klonen Loudon Wainwright III. Denne svarade med att vara svartsjuk på sin egen son i låten Rufus is a tit man. Senare begick Martha själv karaktärsmord på fadern med singeln Bloody mother fucking asshole.

Med detta i åtanke är det otippat att familjen är aktuell med en julmysig konsert-dvd. På A not so silent night samlas halva släkten för att showa på närmast Wahlgrenskt manér.

–Det där att vi alltid bråkar är en mediegrej. Vi är kanske lite mer frispråkiga än andra, men det tror jag är bra, säger Martha Wainwright.

Själv har hon alltid blivit bedömd i relation till sin bror, primadonnan Rufus. Länge var jämförelsen direkt orättvis. Medan han var en extrovert entertainer med förkärlek för det grandiosa valde hon ett avskalat uttryck. Debuten från 2005 var en tämligen traditionell singer/songwriter-skiva, vars storhet låg i den uttrycksfulla rösten. Naknare men mer trevande än brorsans.

Sedan dess har saker hänt. De två artisterna som tycktes vara motpoler känns numera besläktade (inte bara på det uppenbara sättet). Martha Wainwright har alltmer anammat sitt äldre syskons bekymmerslösa hållning inför genregränser. Under våren sjöng hon rollen som Anna I i Royal Ballets uppsättning av De sju dödssynderna. I november kom Sans Fusils, Ni Souliers, à Paris – hennes hyllningsskiva till Édith Piaf. Det vore snudd på brottsligt att inte påpeka likheten med Rufus does Judy at Carnegie Hall, där storebrorsan tolkade en annan ikon från 1900-talets mitt: Judy Garland.

–Både jag och Rufus är fästa vid döingar. Vi influeras mycket av musik från det förflutna. Édith Piaf har jag älskat sedan jag var sju-åtta år, så det kändes lockande att knyta hennes namn till mitt. Det är så jag fungerar, jag gör de projekt som faller mig in. Jag har ingen aning om vilken image jag borde skapa, säger hon.

Hur hyllar man då en artist som inte är känd för låtskriveri, utan för sin röst och utstrålning? Martha Wainwright valde att inte imitera ”den lilla sparven”. Skivans musikaliska inramning är visserligen klassisk – dragspel, piano och dramatiska stråkar. Paradnummer som Hymne à l’amour och La vie en rose har dock utelämnats till förmån för mer obskyra stycken.

–Jag ser det inte bara som en hyllning till Édith Piaf, utan lika mycket till kompositörerna och till den tid då hon verkade. Förhoppningsvis lyckas jag bidra med något nytt till låtarna. Skivan låter ju inte som Édith, utan som jag.

Sans Fusils, Ni Souliers, à Paris spelades in live inför publik under två kvällar i somras – trots titeln inte i Paris utan New York. Och i tolkningen av dessa chansons händer det något med Martha Wainwrights röst. Återhållsamheten från tidigare skivor är utbytt mot en oanad styrka och oräddhet. Själv tror hon att skillnaden beror på inspelningsprocessen.

–Jag tvingades vänja mig vid tanken att misstag skulle komma med. Eftersom inspelningen skedde inför publik, som inte förstod de franska texterna, måste jag sjunga starkare och använda min kropp för att få igång dem. Dessutom var min röst sliten efter repetitionerna, så jag pressade verkligen ut den sista droppen energi. Allt blev ganska okontrollerat.