En tanke far genom mitt huvud när jag ser premiäravsnittet av 9A, SVT:s nya realityserie i skolmiljö: Hur sjutton orkade man ta sig igenom skolan? Det vuxna yrkeslivet, även de mer krävande delarna av det, framstår som rena barnleken i jämförelse med livet i grundskolan och gymnasiet: den ofta påfrestande psykosociala miljön, den livsavgörande pressen (”om du inte klarar det här kommer hela ditt fram­tida liv att vara förstört) och kanske framför allt: den splittring som det innebär att aldrig få fokusera på en sak: att ständigt ha alla dessa vitt skilda olika ämnen i huvudet. Och lägg därtill den period i livet man befinner sig i; fylld av oro och växande, osäkerhet när det gäller den egna identiteten. Jag är imponerad över världens alla kämpande skolelever.

Å andra sidan går det inte att komma ifrån att det svenska skolsystemet befinner sig i kris, att många unga människor har skrämmande luckor när det gäller de mest basala kunskaper. Skolan vi får följa i Klass 9A är en skola med låga resultat och stora problem. Ett team av expertpedagoger tar över lärarfunktionerna, och vi skall få följa dem under en termin. Premiäravsnittet i tisdags var ett prov på public service-reality i dess prydno, och jag är inte ironisk nu. Programmet ägnade sig varken åt att svart- eller skönmåla skolan och dess elever. Däremot framstod lärarna lite väl mycket som super­hjältar som nu skulle komma och styra upp situationen, men när man fick se dem under­visa stod det klart att de alla var väldigt olika.

Och eleverna fick man lära känna lite trevande, inte kladdigt och närgånget utan bara rätt upp och ned. Man behöver inte vräka på med hela privatlivet för att få en bild av en människa; det räckte ganska långt med de glimtar vi fick i det här programmet.

Första avsnittet kändes dock lite segt, det var mycket presentationer och långa klassrumsscener. Jag är kluven; å ena sidan var jag glad att saker och ting fick tid på sig, men å den andra fanns det stunder när jag kände mig lite otålig och saknade den mer spekulativa realityseriens känsla för dramaturgi. Inte heller var det någon direkt konfliktupptrappning i det här första avsnittet – kanske skärpte sig alla lite extra inför kameran eller också kommer det faktiskt att flyta på så här bra även framledes. I så fall är ju klass 9A och dess lärare bara att gratulera. Risken finns dock att de rastlösa tv-tittarna så småningom söker sig någon annanstans. Låt oss hoppas att de inte gör det – det här ämnet är för viktigt.