–Man har föreställt sig först att det skulle vara ett hyllningsporträtt, sen ett nidprojekt. Det är ett ärligt porträtt men jag nöjer mig med redigeraren Kjell Tunegårds formulering: det är ett arbetsplatsreportage.

Erik Fichtelius tar emot i ett mörkt redigeringsrum i tv-huset vid Gärdet i Stockholm. I ett hörn står ett kassaskåp där banden med Persson-intervjuerna förvaras. Det har hunnit bli omkring 100 intervjutimmar under de tio år som Erik Fichtelius och fotografen Paolo Rodriguez följt den före detta statsministern som fram tills i lördags var socialdemokraternas partiordförande. 100 timmar intervjuer som vartefter blivit alltmer avslappnade och förtroliga. Lite väl förtroliga för en politikreporter och hans relation till ett av sina viktigaste bevakningsobjekt, enligt den massiva kritik som följde när Göran Persson avlöjade filmprojektet i en DN-intervju 2002.

Det omdiskuterade innehållet i dokumentären hålls hemligt. Men Erik Fichtelius visar inledningen för att ge ”lite flavour” och avslöjar att SvD:s fotograf Björn Larsson Ask finns med, plåtandes Persson, på var och varannan arkivbild. Tiden efter Anna Lindh-mordet ”griper tag” och Perssons Nordkoreabesök innehåller scener som slår satirprogrammet Kina-tv:s drift med den gamla skolans kommunistretorik ”med hästlängder”.

Ordförande Persson innehåller inga avslöjanden eller utvärdering, säger Erik Fichtelius. Där­emot en annan Göran Persson än den vi är vana att se.

–Det blir en annan uppriktighet. Han har ju kunnat uttala sig utan avsikt att vinna nästa val. Därmed kommer du närmare i resonemangen och det kan nog överraska många. Man får en annan insyn i den politiska beredningsprocessen.

Avslöjandet om intervjuerna och pratet om privata middagar på Harpsund ledde till att Erik Fichtelius tidigare avvecklade den deltid han hade kvar inom SVT:s politikrapportering. Allt för att undvika misstänkliggöranden. Han tillbakavisar att de många samtalen som förts under det senaste decenniet skulle påverkat hans objektivitet som journalist. Har han någon förståelse för kritiken?

–Det här är ett ovanligt projekt som ingen gjort tidigare i världen. Jag förstår att det väcker frågor. Men jag har ju också varit i en väldigt konstig debattsituation och inte kunnat försvara mig eftersom jag inte kunnat visa programmet. Jag är glad att jag kan göra det nu så att man kan diskutera. Jag har inget att skämmas för.

Det avtal Erik Fichtelius och SVT hade med Göran Persson gick ut på att allt som kom fram under intervjuerna fick användas så länge källan hade sin utlovade anonymitet under dokumentärproduktionens gång. De dåvarande chefer som gav grönt ljus åt projektet tillhörde det fåtal som kände till arbetet under de första sex åren. Erik Fichtelius fick idén till dokumentären efter ett bakgrundsamtal med en ”klok och bra källa på regeringskansliet”.

–Då tänkte jag att det är ju sånt här man borde spela in och sända.

Vad är det för skillnad på den typen av samtal och det tittarna får se politiker säga i nyhetsinslag?

–Den här, säger han och pekar på diktafonen som dokumenterar hans egna intervjusvar. Det är skillnaden mellan ”on the record” och ”bakgrund”. Det går inte att vara politisk reporter, kommentator eller specialreporter om du inte kan föra bakgrundssamtal med aktörerna, från höger till vänster, med utlovad anonymitet för källan. Och då är det reglerat i lagen, stenhårt: myndigheter får inte efterforska och vi får inte avslöja.

För att behålla sin objektivitet har Kjell Tunegård, som redigerat dokumentären, valt att inte träffa Göran Persson. Han säger sig ha fått större respekt för politiker nu, när han via det inspelade materialet på nära håll följt deras tuffa tillvaro.

–En grej jag tänkt på är att Persson är en känslomänniska, det är fascinerande att han lyckats hålla sig kvar så länge. Ibland häpnar man för saker han säger, det är spännande och lite skvalleraktigt.