Vissa menar att ordet punk är synonymt med att gå mot förväntningarna. När A-student Jim Osterberg tog studenten gick han inte vidare till Harvard eller Yale. Han bildade istället the Stooges och kallade sig Iggy Pop, ikväll spelar han på Gröna Lund.

I dag är Iggy Pop punkens gudfar eftersom alla punkband har medvetet eller omedvetet inspirerats av the Stooges. The Stooges började som ett lillebrorsband till MC5, även de från Detroit utkanter. The Stooges tre skivor är inte bara några av tidernas bästa. Varenda låt är en klassiker. Låtar som No fun, TV eye och I wanna be your dog är för punk- och garageband vad Johnny B Good och Jailhouse rock är för rockband. Men the Stooges är till syvende och sist rock"n"roll. Iggy var inspirerad av Lou Reed, Jim Morrison, Sinatra och blues (Iggys var under en kort period trummis åt Chicagos legendariska bluesmän). Vietnamkriget kom Iggy undan genom att onanera strax innan så han gick in med erigerad penis bland de nakna killarna på mönstringen.
Det finns galenskap och narcissism hos Iggy som i och med hans intelligens och språkkänsla gör honom intressant. Iggy är aldrig förutsägbar, varken på skiva, i intervjuer eller på scen. Iggy kan spela in en rocklåt med spansk refräng, spela in en skiva med afrikanska bushmusiker, släppa en självutlämnande, poetisk jazzskiva om åldrandets vedermödor som Avenue B för att följa upp den med en skiva mindre begåvat mangel som senaste Beat em up.

Jim Osterberg var ett astmatiskt, blygt, överintelligent barn med språk och litteratur som främsta intresse, uppväxt i husvagn på en parkeringsplats, en så kallad trailerpark. Pappan som var lågstadielärare såg till att sonen gick i skolan i andra delen av staden, tillsammans med Detroits överklass, barn till industrimagnater från företag som Ford och General Motors. På parkeringsplatsen skulle han fantisera kring motorljuden som omgav honom. Motorljudet kom Iggy att använda sig av i The Stooges. Musiken låter som racerbilar. Avskalad rock med anarkistiska drag av blues, frijazz och okontrollerad energi. The Stooges varade inte länge, bandmedlemmarna irriterades över att all uppmärksamhet fokuserade kring Iggy och bandet frossade i droger. Det blev inte bättre av att en legendarisk knarkare som Nico var Iggys flickvän och skulle lära Iggy "allt om livet". The Stooges sålde inte många skivor men hade i likhet med Velvet Underground en inflytelserik publik som sträckte sig ända till London.
Liksom alla pionjärer skulle Iggy få patetiska efterföljare. Men det fanns en som tolkade Iggy unikt och blev Ziggy. David Bowie skulle inte bara göra fem covers på Iggy. Bowie blev Iggys bäste vän och kom att rädda hans karriär liksom hans liv tre gånger. När rockhjältarna dog vid åren kring 1970 överlevde Iggy, trots gravt heroinmissbruk.

Bowie och Iggy var skönheten och odjuret, den välartikulerade engelsmannen och den beläste men minst sagt chosefrie amerikanen. De flyttade 1976 till Europas heroinhuvudstad Berlin (för att sluta med droger). Bowie spelade in och skrev musiken till Iggyskivorna Lust for life och The Idiot, två av 70-talets största klassiker. Mörka skivor inspirerade av heroin, avgiftning, Christopher Isherwoods liksom kalla krigets Berlin, sadomasochistiska relationer, Fassbinder, och tyska foto- och
filmexpressionister.

I dag är den före detta knarkaren en av världens mest vältränade män över 50. Iggy är en scendomptör som slår alla. När Iggy kliver in på scen glömmer man att han som på senaste turnén hade ett uselt hårdrockband bakom sig. Hans karisma är den optimala. Hans persona är street gangsterns. Han är inte rädd för någonting. Ett energiknippe som ena stunden rör sig som Nurejev, för att sedan förvandla sig till en spastisk, psykotisk apa. I nästa stund ser Iggy ut som en klassisk Hollywoodskådespelare av Anthony Perkins-snitt. Iggy har alltid varit fascinerad av våld. (På 70-talet skar han på scenen sönder överkroppen med trasiga flaskor.) Iggy skriker och svär åt publiken, försöker provocera som om han vill att den ska misshandla honom. Nästa sekund flörtar han masochistiskt med publiken, ger ifrån sig wailande primalskrik som inte anspelar direkt på sex men skapar en känsla av ett hårt samlag. Ser man Iggy i USA blir det mer trailerpark-vrede. Där ger Iggy ett fuckfinger och fräser åt
det kapitalistiska system han föraktar, barndomens förödmjukelse att vara ende fattige bland rika brats och samtidigt den intelligentaste med sämst förutsättningar. Ändå har Iggy bevisat, i dag kallas han The Godfather of punk.

Cyril Hellman