Konsert
Iggy Pop
Gröna Lund, torsdag


När en amerikansk tidning i november 1977, den tid då punken befann sig i sin mest vitala fas, gjorde en undersökning om vem eller vilka som var "All time punk" toppades listan av Iggy Pop (Pops stora förebilder Lou Reed och Jim Morrison fick nöja sig med en fjärde respektive tionde plats). Om en liknande undersökning skulle genomföras i dag skulle Iggy Pop tveklöst återigen befinna sig i toppskiktet. För där tiden har förändrat - och i vissa fall även förlöjligat - karaktärerna hos många forna punkhjältar har den inte alls brytt sig om Iggy. Vid 55 års ålder utstrålar han fortfarande mer testosteron och energi än alla upphaussade och uppkäftiga nya rockband tillsammans.

Trots en höftskada som gör att han både haltar och svankar är det en explosiv och underhållande punkföreställning han bjuder på: iförd anmärkningsvärt lågt skurna jeans dansar han hysteriskt, primalskriker, tar sig i skrevet, machoposerar och slänger mikrofonstativ över scen. Han river sönder det vackra blomsterarrangemanget vid scenkanten och virar blommorna kring sig för att kort därefter rulla nerför scenkanten och ta med sig ytterligare bitar av blomsterprakten. Han drar fram som en ångmaskin som löpt amok och krossar det mesta i sin närhet.

Om allt bara hade handlat om Iggy Pop hade konserten varit lika briljant som hård. Men eftersom han inte kör sing-back behöver han kompmusiker. Och av alla världens professionella kompband måste han ha åkt på ett av de sämsta. Förvisso har en del av punken alltid varit att gå mot strömmen, men det kan väl knappast vara en uttänkt plan att en så kompetent artist som Iggy år efter år ska dras med samma gamla taskiga bakgrundsband? Speciellt inte när resultatet blir att varenda låt mer eller mindre förstörs av musikernas ambitioner att göra 80-tals hårdrock. Det är klart att basisten vill höras så mycket som möjligt, men om det innebär att den melodibärande gitarrslingan i The passenger fullkomligt dränks borde han tänka om. Eller börja spela i ett coverband där han kan få uttryck för sin vilja utan att orsaka alltför stor skada.

Medmusikernas tafflighet till trots är det svårt att inte ryckas med av Iggy Pops yrväderspåfund. Det finns ju bara en Iggy. Och han kommer alltid att vara tuffast.

Kristin Lundell