Carl Larssons insmickrande ideal, renskurade interiörer och målade träytor har gjort avtryck i mer eller mindre var mans hem. Framförallt finns Carl Larssons bilder inpräntade i vår nationella själ som ett visuellt svar på vad svenskhet är. En del säger tilloch med att konstnären format det vi nu uppfattar som så typiskt svenskt.
En stor del av Carl Larssons popularitet beror säkert på den inbjudande, varma stämning han porträtterade. Vem vill inte vara en del av det härliga gemytet i det Larssonska hemmet? Fyllt av fester, sommar, glada upptåg och en uppsjö av vänner, barn, djur och blommor.
Allt är dock långt ifrån sockersött. Den konstnärliga och lantliga idyll som Larsson målar upp blir ett motgift mot hans emotionellt och materiellt påvra uppväxt i Stockholms innerstad. Framförallt framstår det som en saga färgad av drömmar och noggrant utvalda minnen, snarare än en modernistiskt realistisk skildring av det verkliga slitet med att sköta gård, konst och inte minst åtta barn.
I den stora sammanställningen med hundra målningar på Waldemarsudde får man på ett förtjänstfullt sätt ta del av många toner från Carl Larssons allmogefärgade lyra. Man har valt en kronologisk och logisk hängning av ett stort material där motiven i övrigt går isär.
Det börjar i Frankrike där Larsson tog del av de franska modernisternas skildringar av det enkla livet, och det bränner till i konstnärsorten Grez-sur-Loing när han upptäcker akvarell. Vi får följa konstnärens utveckling från dessa tidiga målningar där han undersöker det modernistiska motivet och formspråket, där enkla människor och vardagliga situationer står i centrum.
Spåren av Frankrike syns i penseldragen men det dröjer innan han utvecklar det säregna Larssonska uttrycket. När det kommer så kommer det dock i stort format, och som så ofta med välkända målningar är det en speciell upplevelse att få mötas i verkligheten. Den bekanta färgskalan dansar på dukarna och jag får upp ögonen för Carl Larssons enastående kompositioner där tomrummen mellan människorna dominerar. Möbler, ängar och björkar tar över dukens yta och utstrålar en vilande tystnad, en stark kontrast till det annars bullriga familjelivet.
I den stora och vackert illustrerade katalogen får vi ta del av Prins Eugens och Carl Larssons vänskap genom deras brevkorrespondens som är tolkad och återgiven. Vi hör deras röster när de uttrycker sin inbördes beundran, bjuder till fest och delar åsikt om konst och politik. Katalogen är fin och ambitiös men man har missat att ta till vara ett ypperligt konsthistoriskt tillfälle att göra Carl Larsson aktuell utifrån dagens frågeställningar.
Torsten Gunnarsons omarbetade version av sin biografiskt orienterade text, som kom ut första gången 2007, är i och för sig informativ men inte särskilt nydanande. Jag hade hoppats på tolkningar som ser på målningarna och motiven istället för att upprepa konstnärens levnadsbana. Analyser som vänder ut och in på det vi ser, och upp och ner på våra föreställningar om Larssons godmodiga lättillgänglighet.
Det vore så befriande om Carl Larssons konservativa syn på kvinnor som går som en illa dold röd tråd igenom hela utställningen lyftes fram och inte ursäktades i en bisats. I bild efter bild ser vi mönstret upprepas där manligt är aktivt och starkt, kvinnligt passivt och ljuvt.
Detta går igen från förarbetet till den omtalade nakne och ytterst virile kungen i Midvinterblot på Nationalmuseum, via de nästan asexuella och porslinsaktiga nakna kvinnorna, till hur barnen är gestaltade. De snälla flickorna hänger med näsan i en bok eller sitter stilla, medan pojkarna busar vilt, slänger kuddar i sängen och glatt hoppar i sjön en vacker sommardag. I bakgrunden ser vi mor Karin, allt som oftast ammande ett barn men aldrig i färd med att skissa på någon av alla de nydanade möbler eller tyger vi vet att hon producerade.
Här finns också utrymme att tolka Carl Larssons säregna modernism som svävar någonstans mellan prerafaeliternas symbolism, fransk realism och japansk skugglös grafik. För att inte tala om hans påtagligt intensiva försök att i sina målningar skapa sin identitet som den perfekte fadern och älskande patriarken. Kanske är idyllen ett sätt att besvärja den ångest som verkar ha jagat konstnären, i synnerhet mot slutet av hans liv, och som ändå gör sig påmind och tränger igenom ytan.
Det vore önskvärt om en sådan här stor och överblickande utställning, fullspäckad med nyckelverk, också åtföljdes av en utmanande konsthistorisk granskning. Inte har det skadat Picasso, Matisse, Courbet eller någon av de konsthistoriska ikonerna att man punkterat myten och sett på vad det är de avbildar.
Det är i alla fall min övertygelse att om man vågar slå hål på den uppblåsta idén om mästaren och se konsten med våra samtida ögon, så bjuder man in även äldre verk att fortsätta leva i nuet och inte bara som en stagnerad, dekorativ idyll.
