Först vill jag säga: Jag älskar idrott, utövare såväl som åskådare. Jag älskar evenemangen – OS, VM, EM, SM och Kalle Anka-cup. Jag älskar det faktum att människor idrottar.

Mitt problem är bara att jag är väldigt dålig på det själv. Och min allra sämsta gren är att titta på sport. Jag kan röras till tårar (nästan) av att se Jimmy Lidberg bli ofattbart glad efter att ha tagit brons – men att se matchen… det händer ingenting hos mig. Jag tappar fokus, börjar syssla med något annat, inte en känsla rörs upp.

Gud vet att jag har försökt. Jag har provat alla idrotter åtminstone en gång. Och om jag har slutat med dem så har det varit mot min vilja. Inbetalningsavierna har slutat komma. Lagkamraterna har gjort sig icke kontaktbara. Tränaren har svävat märkligt på målet när jag frågat om träningen ska fortsätta efter sommaren. Tro inte att jag tog det som ett nederlag – bara genom att delta i några övningar sågs jag av mina sportdyslektiska föräldrar som något av en virtuos. En vinnare, åtminstone på hemmaplan.

Möjligtvis hade min brist på talang varit en tillgång förr – när en kulturellt intresserad människa förmodades se med avsmak på allt sportsligt. I vilket fall är situationen i dag inte sådan. I det nutida kulturlivet förväntas man vara lika bra på Bolt som på Bergman, på Phelps som på Proust, på Lööf/Salminen som på Strindberg och på Wiggins som på Woolf.

Fast där, på bokstaven W händer något. För jag gillar cyklisten Bradley Wiggins, om möjligt ännu mer än hela OS.

• För att han kommit dit han är idag trots en dramatisk uppväxt. Han växte upp med en pappa, professionell bancyklist i Belgien, som smugglade amfetamin i Bradleys blöjor. Av allt att döma helt enkelt ett svin. Som rymde från familjen när Bradley var två för att slå sig ihop med en belgisk barflicka, och som hittades död 2008, totalt sönderslagen, utanför en kyrkogård i South Wales, Australien, där han hade bott under sina sista år.

• För att Wiggins tillsammans med landsmannen Chris Hoy gjort bancykling till en av de mest populära idrottsgrenarna i Storbritannien. En gren som i Sverige tills alldeles nyligen sågs som en av de mest obegripliga, ”cykla inomhus, idiotiskt”.

• För att Wiggins är ”the fastest mod on two wheels”. Och även om min tillhörighet till nämnda subkultur avslutades för mer än 20 år sedan så känns det ändå viktigt på något underligt sätt.

• För att Wiggins är en så sympatisk person. Fransmännen kallar honom Le Gentleman.

Förresten, det är en sak till som gör att jag verkligen gillar Wiggins.

Han är världens bäste cyklist.

Hävdar jag. Utan att ha sett ett enda fullständigt lopp.

Knut Brunnberg är biträdande redaktör för SvD K.knut.brunnberg@svd.se