Amanda Jenssen kommer in i rummet på skivbolaget och lägger ifrån sig sitt päron, två solglasögon, cerat och snus. Hon är märkbart stolt över sin skiva och blir väl inte ledsnare av att skribenten Jan Gradvall i Café kallar den ett ”sensationellt debutalbum som för tankarna till inspelningar med artister som Peggy Lee, Ray Charles och Elvis Presley”.

19-åringen lyssnar mycket riktigt inte på hiphop utan är just nu inne i en period med Bessie Smith, Billie Holiday och Ella Fitzgerald. Annars är det tidiga Elvis Presley och Bob Dylan som gäller.

– Jag tror att det är någon slags äkthet i det gamla som jag är fascinerad av, säger hon.

Redan som 17-åring var hon med i coverbandet Amanda & The Papas, som spelade Beatles och Mamas & Papas på olika fester och pubar. Parallellt var hon medlem i gruppen Oh Hollie Neverdays, som gjorde ”cool rockmusik”.

– Samtidigt skrev jag singer/songwriter-låtar som verkligen var sorgsna små historier. Mina låtar är som jag själv, antingen skitglada eller obotligt sorgliga, för när jag är ledsen ser jag ingen ljusning.

Under Idoltiden utmärkte hon sig för att hon var originell och spontan. Hon charmade juryn med sina tolkningar av Leonard Cohens Hallelujah och Melanies What have they done to my song, ma. Ständigt barfota och kravlandes på scengolvet tog hon sig till finalen där Marie Picasso vann med låten This moment, en låt som också framfördes av Jenssen men som inte passade henne. Men andraplatsen innebar att hon inte behövde haspla ur sig en skiva på ett par dagar utan kunnat ägna månader åt sitt förstlingsverk. Hon fick dessutom bestämma ganska mycket själv.

– Det är verkligen min skiva och alla som jobbar runt mig vet att de tjänar på att låta mig ha fria tyglar. Det enda jag är riktigt bra på att göra min egen grej.

Låtarna, som hon skrivit själv eller tillsammans med Pär Wiksten från Wannadies, är mestadels nya. Men For the sun skrevs för två år sedan.

– Den har legat på hyllan och var från början något jag kallar ökenballad medan den nu är en feelgoodsång.

Faktum är att den låter som en 60-talspastisch och något Vanessa Paradis skulle ha kunnat spelat in 1992 när hon släppte sin självbetitlade popplatta som Lenny Kravitz producerade.

– Jag får lyssna in mig på Paradis. Den första låt jag skrev handlade om hur mycket jag tyckte om min födelsedag. Jag var sju år, säger Amanda Jenssen och börjar sjunga: ”Åh, jag vill ha min födelsedag, det är bara jag...”

Varför skriver du låtar?

– Vissa skriver dagbok och jag tror att det är något jag måste få utlopp för. Det är inte som något jobb utan något jag måste göra för att må bra, som självterapi. Att skapa någonting är det bästa sättet att bekräfta att man finns. Det är ett resultat av ens tid.

Hur blir dina bästa låtar till?

– De jag är riktigt nöjd med går väldigt snabbt att göra, nästan som om de funnits innan jag skrivit dem. Ungefär som om de finns i luften och sedan kommer ut genom mig.

Amanda Jenssens liv började kaotiskt. Hon fick dubbelsidig lunginflammation som ettåring vilket gav henne ärrade lungor.

– Jag måste ta medicin varje dag för att det aldrig riktigt läkt. Det här är det enda jag känner till men om det över en natt skulle bli lättare att andas så skulle jag så klart flyga över molnen.