Hur skulle man kunna bli förargad över en bok som vill lära säljskygga kulturskapare att sälja en grej och tjäna en slant? Lite ekonomiskt vardagsvett kan de behöva, stackarna. Man blir ju inte rocktrummis för att man är en naturbegåvning på integralkalkyl eller någon annan talang man eventuellt mer självklart kan försörja sig på.

Inte heller går man efter en hård gallringsprocess fem år på konsthögskola, när man djupt inne vet med sig att man bär på ämnet till om inte en självskriven plats i näringslivets bättre styrelserum, så åtminstone fröet till att bli en effektiv företagare. Lika lite som man söker sig till politiken på grund av sin passion för poesi, renässansmusik eller samtidskonst.

Om vi här gör ett simpelt experiment och bildgooglar orden ”entreprenör”, ”konstnär” och ”politiker” framstår våra stereotypa bilder om respektive yrkeskategori som omedelbart bekräftade. Resultatet ser precis ut som förväntat.

De ansikten vi möter, förutsägbara som i gammaldags barnkortleken Löjliga familjen, säger en hel del om kulturella koder och vårt sociala rollspel, men också något mer substantiellt om att folk faktiskt inte är stöpta i samma form, utan olika.

Vad som framstår som harmlöst ekonomiskt vardagsförnuft i kurser och självhjälpsböcker blir problematiskt när det upphöjs till kulturellt handlingsprogram på regeringsnivå, så som det lagts fram i kulturutredningen.

Finns det en övergripande önskan från kulturdepartementet om att kulturutövande ska bli mer likt företagande finns det snabbare än man hinner säga pronto – inte kostnadseffektiva kulturarbetare – men väl produkter; coacher, kurser och läroböcker i hur man säljer sig själv. De finns till därför att det med hjälp av offentliga medel skapats en efterfrågan, det vill säga pengar att hämta.

I den mening som en entreprenör är någon som snabbt förmår kapitalisera på en ny marknad har alltså paradoxalt nog möjligheterna till entreprenörskap i första hand gått till dem som säljer utbildningstjänster åt samhället, inte till de kulturutövare som skulle hjälpas på traven.

Kulturellt entreprenörskap förblir i hög grad ideologiskt färgat önsketänkande och retorik. Tidstypiskt, men egentligen utan internationella förebilder. Tvärtom, EU-grannar som Tyskland, Nederländerna och Frankrike har genom alla kriser låtit kulturen kosta stora offentliga pengar under såväl socialdemokratiska som konservativa administrationer.

Med resultat i form av museibyggen, teaterfestivaler och konstbiennaler som varje år tar andan ur även svenska besökare.