Studerar man hur verksamheten vid våra museer har bedrivits under de senaste åren, är det framförallt två fenomen som utmanar föreställningen om att museernas främsta uppgift borde vara att vårda, visa och bedriva forskning om olika segment av världens kulturarv. För det första kan man notera en ideologisk styrning av museernas verksamhet, där inte minst det senaste årets riktade ekonomiska stöd till diverse queer- och genusvinklar har varit iögonenfallande – med Historiska museets utställning med Maria-bilder som det absoluta lågvattenmärket.
Den ideologiska styrningen av museiverksamheten skulle nu inte vara så allvarlig om det inte hade varit för att anslagen i övrigt är så minimala att verksamheten bara överlever genom ett stort mått av extern finansiering. Risken är kort sagt att Liljevalchs pågående Ikea-utställning blir föredömlig för hur museernas verksamhet framgent kommer att bedrivas. Den som inte uppfyller de ideologiska direktiven och inte arrangerar utställningar i syfte att sprida vissa behjärtansvärda politiska budskap, får sätta sin tillit till att marknadsavdelningarna på multinationella företag kan hosta upp pengar för utställningar som är ren och skär reklam.
Ett annat exempel på den olyckliga kombinationen av underförstådda krav om ideologisk rättrogenhet och brist på pengar är förhistorien till den utställning med figurativt norskt måleri som i dagarna öppnar i Edsviks konsthall i Sollentuna, och som jag själv har varit inblandad i arbetet med. När jag och mina kolleger för några år sedan presenterade idén till denna utställning, möttes vi genomgående av en och samma välvilliga attityd: ett intressant projekt, hette det, och många visade sig också vara beredda att sjösätta det hela, dock på ett villkor: att extern finansiering ordnades.
Vi valde då ut den i vårt tycke mest lämpliga institutionen, och jakten på sponsorer inleddes – vilket skedde för ungefär ett år sedan. Tidpunkten skulle visa sig allt annat än väl vald. Men trots att börsen störtdök under hösten hade vi efterhand ordnat med en stabil finansiering av det som institutionen sade sig vara i behov av: konsttransporter och försäkringar. Ett kontrakt upprättades, men när jag ville att betalningen för transport och försäkring skulle ske mot uppvisande av kvitton från transportbolaget, så tog det stopp. Institutionen ifråga ville ha ett av dem själva fastställt belopp på ett bräde – ett belopp som dessutom skulle visa sig vara betydligt högre än de summor som representanter för transportbolag sedermera uppgav som normalt. Och institutionen nöjde sig inte bara med det; man ville därtill försäkra sig om att ytterligare pengar fanns att tillgå för diverse utlägg.
Detta oväntade grus i maskineriet infann sig olämpligt nog vid tiden för Axess temanummer i september förra året, om skönhet, vilket föranledde viss upprördhet i media. Samma dag som DN drog upp de lika sedvanliga som verklighetsfrämmande linjerna mellan traditionsbejakande konst och diverse obskyra ideologier och organisationer, så meddelade museet att allt samarbete måste avbrytas.
I just detta fall fick historien icke desto mindre ett lyckligt slut, då en annan institution omedelbart sade sig vara villig att ta över projektet. Icke desto mindre stämmer hela detta skeende till eftertanke: Att bedriva museiverksamhet med utgångspunkt i underförstådda krav om att dels gå med vinst, dels förmedla vissa ideologiska ståndpunkter som är helt igenom bundna till den nutida svenska kulturmedelklassen svär enligt min mening mot hela grundidén med den verksamhet som bör bedrivas vid museer.
Johan Lundberg
Johan Lundberg är chefredaktör på Axess.
