Brittiska trupper vid ett okänt slagfält under andra världskriget.
Foto: ap
Omkring kl. 02:15 den 26 november 1916 inspekterade en brittisk löjtnant en skyttegrav på västfronten tillsammans med den 25-årige furiren Joseph ”Willie” Stones från Durham. Plötsligt mötte de ett tiotal tyska soldater som hade tagit sig oupptäckta igenom ingenmansland. Tyskarna öppnade eld och dödade löjtnanten, men Stones lyckades fly. Medan han tog sig mot de bakre linjerna ropade han högt och varskodde övriga brittiska soldater om att ”hunnerna” hade kommit. Tyskarna rusade i andra riktningen, kastade handgranater, sköt, tog en fånge och återvände sedan till de egna skyttegravarna. Åtskilliga britter råkade i panik och tog till flykten. Men när de flyende väl kommit i säkerhet befanns några av dem, däribland Stones, ha mist sina gevär. I och med det var de skyldiga till ett allvarligt brott.
Incidenten, som berättas i Adam Hochschilds bok Aldrig mera krig. Lojalitet och motstånd 1914–1918 (övers: Stefan Lindgren, Ordfront, 438 s), fick ett dystert juridiskt efterspel. Det faktum att Stones var panikslagen och oförmögen att stå på benen hade ingen betydelse, ej heller att den döende löjtnanten hade beordrat honom att springa tillbaka och varna kamraterna. Stones åtalades för att ha kastat ifrån sig vapnet och lämnat frontlinjen.
Påföljande månad dömdes Stones och 25 andra soldater till döden. Både hans kompani- och brigadbefälhavare yrkade på nåd, men den högste ansvarige, general Douglas Haig, var obeveklig. En iskall januarikväll fördes Stones och två andra dödsdömda, Goggins och McDonald, till avrättningsplatsen. Iförda handbojor och ögonbindel fick de ett vitt kuvert fastnålat över hjärtat som måltavla. På given order avlossade 36 soldater sina vapen mot de tre dömda, tolv mot envar soldat. Slutligen gick en officer fram och sköt ett sista revolverskott i kropparna.
Hela avrättningen beskrevs senare av Albert Rochester, en socialist som ålagts fältbestraffning i form av arbete eftersom han skrivit ett brev till Daily Mail och klagat över missförhållanden och löjliga officersprivilegier vid fronten. Det föll på Rochesters lott att avlägsna de stolpar som de arkebuserade stått lutade mot under avrättningen. Rochester noterade hur polisen, när de gick igenom de avrättades tillhörigheter, ”gapskrattade åt de kärleksfulla och uppmuntrande orden från de döda männens hustrur”.
När nyheten om arkebuseringen nådde Stones änka Lizzie, som hade försörjt sig och parets två döttrar på ett bidrag uppgående till 17 shilling och 6 pence i veckan, var det på mer än ett sätt en personlig katastrof. Bidraget drogs in och hon fick ingen änkepension. En gruvarbetare, som lovat Stones att se efter familjen, gifte sig med henne, men det sociala stigma som drabbat familjen efter avrättningen gjorde det omöjligt för dem att bo kvar i Durham.
För den man som bar det yttersta ansvaret för Stones död, general Douglas Haig, artade sig livet helt annorlunda. Medan hans soldater vadade i skyttegravarnas slemmiga massa av grodor, sniglar, råttor och mänsklig avföring bodde han själv på ett slott i Montreuil. Haig berömde sig av att ha strikta rutiner och kunde ses lämna sovrummet varje morgon kl. 08:25. Efter fem minuters promenad i slottsträdgården åt han frukost, tillbringade förmiddagen på kontoret och njöt sedan av två timmar till häst, åtföljd av en eskort av lansiärer med fladdrande vimplar. Ytterligare några timmars kontorsarbete följde, varefter generalen satte sig till bords för middag exakt kl. 20:00. Till matutbudet hörde ofta gåslever, färsk fisk och lammstekar, som vännen Leopold de Rothschild regelbundet sände honom. Middagen följdes av arbete eller samtal fram till 22:45, då han gick till sängs.
Männen kring Haig var nästan samtliga seniorer och föga intelligenta. Detta var ett strikt krav från generalens sida. Han ville inte att någon skulle överglänsa honom själv, och han avskydde folk som tog egna initiativ. Den som ville arbeta i Haigs stab måste vara strikt lojal, ha tjänstgjort i armén länge – generalen var noga med att räkna tjänsteåren – och fick inte ha utmärkt sig genom överdriven duglighet och talang. Eller som Hochschild skriver: ”det fanns ingen brist på medelmåttor i den brittiska armén vid den här tiden, men han var ovanligt öppen med sitt stöd av just den egenskapen.”
I övrigt var Haigs stora passion kavalleriet, som han trodde skulle avgöra första världskriget till brittisk fördel. Han drömde om att upprepa Joachim Murats berömda kavalleriattack mot preussarna i slaget vid Jena 1806. Tanken att skyttegravarna, taggtråden, giftgasen och tanksen hade gjort kavalleriet obsolet slog honom aldrig.
När jag läser om Douglas Haig, och om Joseph Stones, Albert Rochester och andra unga män som drabbades av det galopperande vansinne som kännetecknade ”det stora kriget” 1914–18, kommer jag spontant att tänka på Rowan Atkinsons tv-serie ”Blackadder goes forth” (1989). Här lever folk i gyttja och lort, knaprar i sig råttor till middag och blir dödsdömda av intellektuellt sett hjärndöda krigsrätter för att ha skjutit brevduvor, alltmedan Douglas Haig & co sitter bekvämt i ett franskt château och planerar idiotoffensiver som är förutbestämda att kosta hundratusentals soldater livet. Skrattet fastnar i halsen när man påminns om att verklighetens galenskap vida överträffade tv-seriens. Slaget vid Somme, Haigs lika gigantiska som misslyckade offensiv 1916, kostade 1,5 miljoner soldater livet och resulterade bara i erövrandet av några kvadratkilometer mark.
Adam Hochschild (f. 1942), som undervisar på journalisthögskolan i kaliforniska Berkeley, är i Sverige mest känd för sina böcker om det koloniala Kongo (”Kung Leopolds vålnad”, 2000) och om kampen mot slavhandeln. Han är ingen yrkeshistoriker utan faller snarare inom kategorierna journalist och författare. Som framgår av ovanstående exempel har han nu föresatt sig att teckna en mänsklig bild av första världskriget. Metoden är synnerligen individualistisk. I stället för att bygga upp en historievetenskaplig översikt och krydda framställningen med forskningsproblem och lärda debatter har Hochschild lämnat akademikerna därhän och ansträngt sig för att lyfta upp enstaka personer ur krigets myller av sorgliga människoöden. Han har, som boktiteln antyder, både inriktat sig på att skildra lojala krigare (och deras supporters på hemmaplan) och deras resoluta motståndare, såväl i skyttegravarna som på det brittiska hemlandets gator.
Det är värt att påpeka att detta är en utpräglat brittisk historia. Fransmän, tyskar och belgare fungerar närmast som statister i de interna brittiska uppgörelserna. Som för att ytterligare stärka det individcentrerade anslaget uppvisar Hochschild en stark förkärlek för människor som var nära knutna till varandra på det personliga planet. Han gör en stor poäng av att den brittiske överbefälhavaren på västfronten i krigets inledningsskede, sir John French, var bror till den radikala pacifisten och kommunisten Charlotte Despard. Han låter med synbar förtjusning läsaren ta del av kärlekshistorien mellan socialistledaren Keir Hardie och feministen Sylvia Pankhurst.
Jag måste erkänna att jag är splittrad inför ”Aldrig mera krig”. Å ena sidan är boken mycket välskriven, bitvis en njutning att ta sig igenom, trots att den svenska översättningen har diverse brister. I sina verbala freskmålningar av skyttegravskrigets helvete har den få jämlikar på bokmarknaden. Å andra sidan innehåller den inte många överraskningar, och dess narrativa fokus är tämligen förutsägbart. Hochschild har en vision av vad han vill förmedla, men i sin iver att få fram budskapet – det stora glappet mellan lojalitet mot fanan och hatet mot krig – gör han ett selektivt urval av fakta och personer som är allt annat än överraskande.
Flertalet av de prominenta människoöden Hochschild låter oss följa är välkända för alla i ämnet någorlunda insatta. Det rör sig om högt uppsatta militärer som French och Haig, författare som Rudyard Kipling, filosofer som Bertrand Russell och feministerna i familjen Pankhurst, deras vänner och bekanta. Om Hochschild verkligen önskat visa en ny, spännande sida av första världskriget hade det varit mer på sin plats att koncentrera sig på jämförelsevis okända människor än att än en gång redovisa kändisarnas göranden och låtanden.
Lägg därtill att den ensidiga fokuseringen på Storbritannien fungerar dåligt när verket kläs i icke-brittisk språkdräkt. Den stora folkslakten vid Verdun, där tyskar och fransmän förblödde i tidigare oanad omfattning, blir en parentes i skildringen av de brittiska offensiverna i Flandern. Inte sällan får jag uppfattningen att detta är en bok som riktar sig till brittiska, och bara brittiska, läsare.
Dessa kritiska anmärkningar till trots är ”Aldrig mera krig” en mycket läsvärd bok. Förvisso är det inte ett verk som riktar sig till specialister, men väl till en intresserad allmänhet som önskar fördjupa sig i första världskrigets historia via några fascinerande personers karriärer. Och som sådan fungerar boken utmärkt. Till det verkligt positiva hör att Hochschild inte nöjer sig med att skildra första världskriget utan även redogör för dess vidare ramverk, som fälttågen mot mahdisterna i Sudan, boerkriget i Sydafrika och påskupproret på Irland. Han visar insiktsfullt hur vi, för att inse logiken bakom västfrontens helvete, måste sätta oss in i hela det militaristiska nätverk av fronter, kolonier, ambitioner och familjeband som höll ihop de europeiska imperierna under decennierna kring förra sekelskiftet.
Det var en värld där alla kände alla och inte sällan var besläktade eller nära bekanta – Kaisern, tsaren och den engelske kungen var goda vänner – och där ena dagens radikala samhällskritiker kunde bli morgondagens glödande patriot. Emmeline Pankhurst är ett praktexempel. Först regerade hon sin feministiska kamporganisation som chef för ett politiskt familjeföretag med militant udd mot hela det viktorianska manssamhället. Sedan, efter krigsutbrottet 1914, ställde hon sig helhjärtat bakom kriget mot Tyskland, talade sig varm för imperiets sak och nedprioriterade utan att blinka striden för kvinnlig rösträtt. Granaterna mot Vilhelm II:s hunner var, när allt kom omkring, mycket viktigare än politiskt medbestämmande.
Vi kommer aldrig att bli färdiga med första världskriget. Den totala ringaktning för människoliv som präglade dess generaler, den kataklysmiska effekt konflikten fick på Europas samhällsordning och de miljoner och åter miljoner av mänskliga tragedier som utspelade sig i skyttegravar och fattiga soldathem kommer alltid att kräva nya analyser, nya källstudier och nya översiktsverk.
Adam Hochschilds insats består i att på ett lättfattligt sätt åskådliggöra den nyansrika spännvidden mellan å ena sidan tidens hejiga, stridslystna uppslutning bakom kungarnas och generalernas ideal och å andra sidan dess fräna kritik mot blotta tanken på att bruka vapen mot medmänniskor. I första världskrigets prisma bryts alla dessa drömmar och visioner mot varandra, och för nutidens läsare är det i allra högsta grad lärorikt att ta del av de erfarenheter som gjordes när idéerna kolliderade.
