Förra veckan släpptes Rolandz debutalbum Efter regn kommer solsken. Omslaget pryds av en harmynt man med blankvågigt hår och smokingjacka från sent åttiotal. Det är komikern Robert Gustafsson, utklädd till sitt alias Roland Järverup – en värmländsk dansbandsälskare som sökte kärlek i Killinggängets Torsk på Tallin 1999. Då skrattade vi åt Roland. Nu, tio år senare, åker Roland Järverup på turné. Men han uppträder inte på humorgalor – utan på samma dansbandsfester som Thorleifs, Scotts och Arvingarna.

Kanske handlar det om att dansbandsmusik är till för att brukas – att dansa till helt enkelt – och då spelar det ingen roll om det är en Killinggängetkaraktär eller Christer Sjögren som står på scenen. I dansbandsvärlden har man aldrig varit rädd för att närma sig humorn, se bara på Larz-Kristerz och deras medvetet retro 70-talskostymer med snörning. Men jag undrar om Rolandz ändå inte är ett tecken i tiden.

Även inom filmvärlden är det svårt att skilja på sant och falskt. Sacha Baron Cohen har byggt sin karriär på att låta parodier interagera med vanliga människor, och inför nya filmen låter han sig bara intervjuas som den österrikiske homosexuella fashionistan Brüno. Och tidigare i år skaffade skådisen Joaquin Phoenix skabbigt skägg och började rappa – möjligen en del av ett filmprojekt, ryktas det, men det spelar egentligen ingen roll om det är humor eller allvar, vi tittar lika fascinerat ändå.

Efter 90-talets ironi, och millennieskiftets post-ironi, är vi nu framme vid post-parodin, där vi till och med tar skämten på allvar. Så Tingeling är en sketch av humorgänget Grotesco? Vem bryr sig, när låten gör sig så fint i Allsång på Skansen-häftet bredvid Taube! Kanske dags att damma av Ronny & Ragge snart. För i den postparodiska eran är Lilla söta Anna fullt jämförbar med Cornelis Vreejswiks Cecilia Lind.

Bra idag: Facebook purity, ett litet extraprogram som tar bort alla störiga quiz.

Dåligt idag: Gubbväldet i humorbranschen, som Annika Lantz berättar om i tidningen Bang.

´