– Jag är väldigt nöjd! svarar den finlandssvenska författaren Johanna Holmström glatt när jag frågar henne hur hon ser på sin novellsamling Camera obscura, den som nu belönas med Svenska Dagbladets litteraturpris.

Camera obscura är den 28-åriga författarens fjärde bok och hennes tredje novellsamling. Boken har fått lysande recensioner i Finland och tilldelades nyligen den finlandssvenska televisionens litteraturpris. Den är också något av en revansch efter romanen Ur din längtan (2007), som möttes av blandad kritik som Holmström själv nu tycks dela.

– Jag var arg hela tiden när jag skrev den. Borde väl aldrig ha gett ut den. Med Camera obscura var det helt annorlunda från början.

Uttalandet är typiskt för Johanna Holmström. Vad man framför allt fäster sig vid när hon talar om sitt författarskap är professionalismen. Utan att hymla utpekar hon starka och svaga sidor i sina böcker. Med analytisk skärpa berättar hon vad hon har försökt uppnå. Så är hon heller ingen novis. När jag anmärker att redan debutnovellerna i Inlåst (2003) gör ett moget intryck, berättar hon att hon skrivit sedan 8-årsåldern. Medveten om sina mål blev hon i gymnasiet, då hon också gick i skrivarutbildning. Det var ingen lyckad upplevelse:

– Alla andra var terapiskrivare. De skrev om hur de ville döda sina mammor. Själv hittade jag på, och funderade på språk och struktur och sådana saker. Eftersom ingen annan gjorde så trodde jag att det var något fel på mig.

Fantasifullheten är tillsammans med engagemanget typiska drag i Johanna Holmströms berättelser. Hon är utbildad journalist, och beskriver sitt yrkesval som drivet av en önskan att vara i händelsernas centrum. Engagemanget i Camera obscura gäller ofta miljön. Holmström är uppvuxen ”mitt i skogen”, på landsbygden i Sibbo öster om Helsingfors, och hon härleder själv sitt intresse för miljön, både den verkliga och den litterära, ur sina tidiga erfarenheter.

– Miljön ska vara en funktion i texten, inte utfyllnad, säger hon.

Johanna Holmström är en iakttagare.

– Ofta är det visuella impulser som sätter igång min fantasi. En människa jag ser i tunnelbanan till exempel, som jag inget vet om. Tunnelbanan är faktiskt väldigt bra, säger hon. En annan inspirationskälla är filmer. Ofta, säger hon, ser hon sina noveller som en inre film innan hon börjar skriva ner dem.

– Novellen Vargens år försökte jag göra som en klassisk skräckfilm. Ungdomar som åker ut i skogen och försvinner en efter en. Det är direkt ur filmens värld. Därför blev jag först förvånad när läsare talade om hur obehagligt det var. För mig var det splatterfilm, distansering. Det visar, tror jag, att litteraturen kan gå mycket mer under huden på mottagaren än filmen just för att läsaren får skapa sina egna bilder.

Nå, men litteraturen då? När jag ber om favoritförfattare nämner hon först Monika Fagerholm. Andra hon kommer att tänka på är Faulkner – ”min senaste favorit” – Virginia Woolf, Vladimir Nabokov – ”jag önskar jag kunde vara lika rolig” – och, lite förvånande, Ernest Hemingway.

– Han är helt härlig. Han skriver ljuvligt, så avslappnat, det verkar så enkelt men berör mig starkt.

Och så svensk litteratur, ”allt från Kulla-Gulla till Kerstin Ekman”. Och innan vi skiljs kommer hon ännu att tänka på Johannes Anyuru och hans unika förmåga att framföra sina dikter. Däremot säger hon sig vara främmande för mycken finsk litteratur. Den är för statisk, säger Holmström. Hon upplever sig själv som en intrigförfattare, och vill att det händer något också i det hon läser.

Men hur är det att arbeta som författare på svenska i den kraftigt finskdominerade språkmiljö som Helsingfors i dag är? Johanna Holmström säger att det inte är något problem.

– Det brukar sägas att det är svårt att hitta ett språk när många vardagliga situationer alltid utspelar sig på finska – som att handla mat till exempel. Men jag brukar föreställa mig hur jag skulle ha sagt det på svenska. Det går bra.

Däremot känner hon sig illa berörd av den språkhets, riktad mot svenskan, som har blossat upp under de senaste åren i nätdiskussioner och även annars.

– Jag känner mig som vilken finländare som helst, fastän en som talar svenska. Men just nu upplever jag att det finns många som inte accepterar att jag är här. Klart att det påverkar mig som författare också.

För tillfället skriver Holmström inte. Hon säger att hon måste få skriva på morgnarna för att det ska gå. Så när hon har ett jobb, som hon nu haft som informatör på Trafikskyddet (en centralorganisation för frivilligt trafiksamarbete), är det paus i skrivandet. Då läser hon i stället.

– När jag skriver, undviker jag att läsa. Andras språk fastnar så lätt.

Eftersom hon väntar sitt första barn i början av nästa år hoppas hon optimistiskt att det ska bli tid att skriva under mammaledigheten. En roman är påbörjad, avslöjar hon, men fortsätter gåtfullt att ”tematiken är sådan att det kanske är bäst att inte ge ut den…”

Miljöaktivismen är alltså ett centralt tema i Camera obscura. Redan den första novellen, om flickan Ida Rosendal som för att befria jorden från åtminstone en människa hoppar från sin balkong, markerar allvaret och desperationen i boken. Men Holmström solidariserar sig inte helt med sina gestalter och syftar också förbi dem.

– Orsaken till att jag valde miljöaktivismen är att jag tycker att fundamentalistiska åsikter ligger i tiden just nu. Många saker verkar få nästan talibanaktiga proportioner, till exempel när de diskuteras på nätet. Så jag ville föreställa mig hur det blir om man överför den fundamentalistiska hållningen till Finland och väljer ett ämne med förankring här. Jag ser en fundamentalism som är ett självändamål mer än en kamp för något man verkligen tror på. Ett sätt att uttrycka sig själv när man har förlorat tron på allt annat.

Johanna Holmström har en vilja att nå utanför det enbart litterära med sitt författarskap. Hon säger sig ha en stark känsla för moral.

– Jag vill lära ut någonting genom mina berättelser. När mina gestalter väljer fel, gör fel mot sig själva, straffar det sig. Då får de dö.