I samband med Tranströmers 80-årsdag i april gavs flera böcker ut, bland annat hans samlade verk.
Foto: Dan Hansson
Första gången Dan Hansson ställde sig utanför Tomas Tranströmers bostad, inför tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur, var när Tomas och Monica Tranströmer bodde i Västerås år 2000. Året därpå flyttade paret till Stockholm och sedan dess har SvD-fotografen envist åkt till Stigbergsgatan på Södermalm, nästan varje år. Och han har alltid varit tvungen att åka hem med grattisblommorna igen.
Men i år, den 6 oktober, var det äntligen dags. Fotografen kunde höra när telefonen ringde inne hos paret och strax efteråt ringde han på dörren. Dan Hansson fick äran att vara den första att få gratulera poeten, och numera Nobelpristagaren, Tomas Tranströmer.
Hur kändes det att det faktiskt hände i år?
– Osannolikt! Plötsligt inser jag att nu är det allvar! Jag blev rädd!
Rädd? För vad?
– För om jag skulle klara av detta. Jag visste att det här händer bara en enda gång i livet. Att jag står utanför en blivande Nobelpristagares hus och kan gå in direkt efter att han har fått beskedet. Det kommer aldrig mer att hända!
Hur var den känslan? Att få vara den första som gratulerar en Nobelpristagare?
– Fruktansvärt nervöst, men ändå helt otroligt. Nu hände det!
Hur började din årliga bevakning av Tranströmers bostad vid tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur?
– År 2000 åkte jag till parets bostad, då i Västerås, för att vi på kulturredaktionen ansåg att det fanns en möjlighet att han skulle få det. Året därpå flyttade de till Stockholm och sedan dess har jag åkt dit varje år. Det här blev tolfte året jag åkte dit.
Har det stått i din kalender varje år att du ska åka dit?
– Jag är knuten till kulturdelen på SvD så pass mycket, att det nästan varit en självklarhet att det är jag som åker dit varje år. Det är underförstått att jag tar det jobbet.
I tolv år har du väntat. Vad har den här väntan inneburit för dig?
– Tyvärr har man de senaste åren börjat tänka rätt mycket. Det blev en hel del tvivel. Hur länge ska jag hålla på med det här? Man började inse att han kanske aldrig skulle få Nobelpriset och då undrade man även när man borde ge upp. Man kan ju inte vänta i evigheter.
Men du fortsatte ändå att åka dit?
– Ja, jag gjorde ju det. Haha.
I våras fick du följa Tomas Tranströmer under en tid vilket resulterade i en serie foton på honom i både hemmet och utanför. Hur fick du den möjligheten?
– Idén växte fram här på kulturredaktionen tillsammans med kulturchefen Kaj Schueler inför Tomas Tranströmers 80-årsdag. Så Kaj skrev ett brev till dem och frågade om de kunde tänka sig detta. Och det kom ett brev tillbaka där det stod att de skulle tycka det var trevligt.
Hur kändes det?
– Det var jätteroligt! Jag har ju träffat dem ett flertal gånger innan, men då har det varit vanliga intervjuer med paret. Jag kände dem lite sedan innan, men nu har jag fått lära känna dem lite bättre. Det är otroligt trevliga människor.
Vilken slags relation har du fått till Tranströmer?
– Man får en slags vänskapsrelation, men med en underton av att jag är där yrkesvägnar. Vilket man inte får glömma bort. Men de är väldigt vardagliga och enkla människor, så det blir inte konstigt att vara med dem. Man glömmer faktiskt bort att man sitter där med en Nobelpristagare i litteratur.
Hur reagerar paret när du tar upp kameran?
– De är inte kamerarädda på något sätt! Det är nästan en känsla av att de inte sett kameran utan att de i stället sett bara mig. De är väldigt avslappnade.
– Men efter tillkännagivandet av Nobelpriset har de varit väldigt noga med att det fortfarande ska finnas en värdighet och ett privatliv – inte en total exponering.
Hur har samtalen med Tomas Tranströmer sett ut?
– När man pratar med honom får man nickande och enstaviga svar. Hustrun Monica har en väldigt bra förmåga att förstå vad hennes make menar, enbart av hans blick egentligen. De har en fantastisk förmåga att kommunicera.
Efter att du har fått fota Tomas Tranströmers liv under en tid – vad känns bäst att du fått tagit del av?
– Det måste nog vara att jag fick vara med på sjukgymnastiken! Det är en sådan nakenhet och ärlighet i bilderna. Inget tillgjort! Det är en vardag, men som man egentligen inte brukar visa upp! Det var jag väldigt glad för att jag fick göra.
Känner du dig färdig med ditt arbete nu när Tomas Tranströmer fått Nobelpriset?
– Det finns en bild som jag inte tagit, som jag vill göra!
– För att känna att jag har gjort ett bra jobb så behöver jag en bild från blå huset på Runmarö, som har betytt så mycket för honom. Det känns som Runmarö är så pass stort och viktigt för att man ska få en hel bild på Tomas Tranströmer – och den bilden hoppas jag att jag ska få till våren!
