För åtta år sedan satt Bert Karlsson, den före detta partiledaren för det främlingsfientliga partiet Ny Demokrati, i juryn för den omåttligt populära musiktävlingen Fame Factory på TV3.

Försommaren 2012 har uppenbarligen fortfarande ingenting förändrats.

Detta var ju under period då Bert Karlsson så gott som hade fullbordat sitt uppsåt att med Fame Factory och Melodifestivaler som vapen vända sig till en så ung publik som inte var gammal nog att ha upplevt Ny Demokrati i realtid. Ny Demokrati hade blivit lite av en jobbig albatross kring Berts hals.

Det var då artisten E-Type, som det året deltog i Melodifestivalen, uttryckte en önskan om att slippa förknippas med Bert och hans politiska bakgrund. Han var just då mycket ensam om att faktiskt säga något sådant. Det gjorde mig glad, gav mig hopp.

Ingen av oss kunde då föreställa oss, ens i våra värsta mardrömmar, hur skrämmande det politiska klimatet i vår del av världen – ända ner till Gyllene Gryning i det grekiska parlamentet – skulle te sig mindre än ett decennium senare.

Så jag skrev om detta och påpekade, vilket ingen hade gjort på mycket länge, hur vi inte får glömma att den här till synes mysiga farbrorn från Skara är samme person som önskade att dåvarande Folkpartiledaren Bengt Westerbergs dotter skulle ”få AIDS av en flykting”. Dagen efter intervjuades en upprörd Karlsson i tidningen angående min text. Han kom med de vanliga ”äh, det där var ju så länge sedan” innan han, i en bisats, ändå valde att slänga ur sig hur ”Andres Lokko givetvis skulle hålla med om mina åsikter om invandringspolitiken om han vore hundraprocentigt svensk”.

Jag valde att inte besvara det. Tyckte att den raden underströk allt det jag ville veta. Ingenting hade förändrats. Det hade bara gömts i snö tills hans åsikter åter passade in i tidsandan. Eller, som i det här fallet, tvingades ur honom.

Försommaren 2012 har uppenbarligen fortfarande ingenting förändrats. I tokhögerns ögon förblir vi alla invandrare, flyktingar, ”inte riktiga svenskar”.

Men, tack vare de sociala nätverken, visar bananashögern allt oftare sitt riktiga ansikte. Med lite ursvensk whiskey och några glas skånsk Shiraz under västen i tv-soffan en lördagskväll så kan man inte längre hålla fingrarna i styr. Då måste bara ens sanna jag kommentera, säg, Melodifestivalvinnarens osvenskhet för allmän beskådan på Facebook eller Twitter. Nästa morgon svär man, raderar och ber i djupt krystade ordalag om ursäkt. Just som Sverigedemokraternas tunnhårige partisekreterare Björn Söder gjorde.

Varför nämnde jag att han är tunnhårig? Kanske för att det är en lika onödig beskrivning eller observation som någons nationella bakgrund?

Fast egentligen mest för att Bert Karlsson i just den åtta år gamla omgång av Fame Factory som vi pratade om för ett litet tag sedan hävdade att en skallig schlagersångare var chanslös och därför genast borde byta karriär. Just nu kan man önska att detta även gällde i politiken. Det skulle ju inte på något vis vara en mindre logisk eller ens underligare idé än att vilja skilja på ”etniska svenskar” från Loreen, Zlatan eller, för den delen, den estniske andragenerationsflykting som skriver de här raderna.