Det är några timmar innan Patti Smith har genomgått metamorfosen till rockstjärna. Samma förvandling som i princip skedde framför publikens ögon i samband med Polarprisutdelningen i fjol. Ödmjukt tog hon den första kvällen emot priset ur kungens hand, för att nästa kväll fylla upp hela scenen med sin karisma. Nu sitter hon framför oss i soffan och dikterar reglerna enligt devisen ”jag är min egen manager”. Hon låter oss veta att vår intervjutid är begränsad och att vi inte får fotografera i början. Men redan några minuter in i samtalet sänks axlarna.
–Jag tycker om svenska festivaler, det finns en avslappnad känsla på samma gång som man får ta del av energin av ett gemensamt arbete. När vi kom hit var hotellobbyn fylld av unga människor – de stod i baren och receptionen och fungerade som en slags trevlig välkomstkommitté, säger hon och ler.
Utanför fönstret har det så smått börjat dugga, turnétröjorna med bilden från det klassiska debutskivan Horses flyttas in i under försäljningsbåsets tak av presenning. Den svartvita bilden där Patti Smith i smala hängslen tittar in i kameran med kavajen slängd över axeln är själva sinnebilden av ett svunnet New York. Omslaget hänger på den finvägg som, om inte i verkligheten så åtminstone i fantasin, finns hemma hos varje tillbakablickande rocknostalgiker. Uppnålad någonstans mellan turnéaffischen från Dylans Rolling Thunder Revue och några skrynkliga biljetter från Led Zeppelins utsålda konserter på Madison Square Garden 1975.
Hennes bok Just kids, som just handlar om hennes första trevande år i New York tillsammans med konstnären Robert Mapplethorpe har gjort sitt för att förstärka retrodrömmen. Men Patti Smith är inte själv, som så många av hennes generationskamrater, fången i det korniga vykortet. Om inte annat blir det oerhört tydligt när hon berättar om vilka böcker hon har läst under sommarens Europaturné. Vid sidan om Haruki Murakamis trilogi 1Q84 har hon plöjt Suzanne Collins bästsäljande ungdomsroman The hunger games.
–Jag ville ta del av det som har fångat så många av dagens ungdomar. Det var en intressant bok, säger hon.
Nya skivan Banga visar också på en framåtrörelse som är svår att finna hos kollegor som Springsteen och Dylan. Influenserna sträcker sig från Konstantin den store till Amy Winehouse, från dystopiskt mässande till finstämda ballader och monoton rock.
–Att skivan är full av porträtt tänkte jag inte på förrän en journalist påpekade det. Vid sidan om det är temat ett äventyr – en känsla av att gå ut och utforska världen. Men den skildrar också en oro för samma värld, en oro över vår miljö och våra barn. Constantine’s dream slutar med en miljömässig apokalyps, säger hon och tar en klunk kaffe.
Hon delar sitt världssamvete med många av de artister som uppträder under helgens Music and arts i Stockholm. Festivalen ser i det närmaste ut att bli ett musikaliskt G8-möte – senast vädrade Antony Hegarty sina tankar om klimatförändringen i DN, ett ämne han sa att han brukar diskutera med Björk.
–Men jag är en optimistisk människa, jag vill tro på förändring, på en ny revolution. Det är därför jag inte avslutade skivan med Constantine’s dream utan med en cover på Neil Youngs After the gold rush. Den slutar med ett litet glimrande hopp som förstärks av att jag lät några skolbarn medverka på sång, säger Patti Smith.
När hon intervjuades inför Polarprisgalan svor hon på att jobba ännu hårdare nu för att visa att hon var värdig priset. Ett år senare har Banga rosats av musikkritikerna, på fredag avslutar hon den första delen av sin Europaturné. Den 19 september är hon tillbaka igen i Malmö och senare i höst åker hon på en Nordamerikasväng med Neil Young. Vid sidan av det visas hennes fotoutställning Camera Solo på Detroit institute of art. Och hon skriver samtidigt på tre böcker.
–En roman är hemlig, den andra är en slags parallell berättelse till Just kids, som fokuserar på det som inte fick plats i historien om mig och Robert – framför allt musiken. Den tredje är en deckare som kulminerar i Göteborg. Jag fick idén när jag bodde på Hotel Eggers för några år sedan.
Hon vill inte avslöja om hon har låtit sig inspireras av Henning Mankell som hon håller som den främsta deckarförfattaren och som presenterade henne under Polarprisgalan som en ”Rimbaud med Marshall-stärkare”.
–Att få träffa honom var en av de mest spännande sakerna med att få Polarpriset. Det och att få en kväll där så många svenska artister tolkade min musik. Jag blev väldigt tagen av de två flickorna som sjöng Dancing barefoot, det var något så rörande över deras framträdande.
Kanske väckte First Aid Kits stämsång trots allt nostalgikern i Patti Smith där hon satt i sammetsstolen bredvid prins Daniel och kontemplerade över sitt livsverk.
