Polyglott är en flerspråkig person, glossolalia betyder att tala i tungor. Sätter man ihop orden får man nybildningen polyglottolalia, ett ord svårt att säga och ännu svårare att begripa. Vad har den språkligt begåvade med tron på den helige andens närvaro genom ohämmat tal att göra?
William Easton, Tensta konsthalls nye chef, skriver att Polyglottolalia handlar om att befinna sig i språkets utkanter och tar den påhittade sammanslagningen som utgångspunkt för sin första utställning.
Susan Hillers teckning Sisters of Menon verkar ha störst relevans i relation till begreppet, och är i sammanhanget både det mest försynta och radikala verket och på något sätt kärnan i utställningen. Konstnären talar inte i tungor men blottar våra gränser för kommunikation genom att visa upp skrifter som hon, försatt i trans gjorde på 70-talet. Det är svårt att förhålla sig till så kallad automatskrift, ett av surrealisternas favoriserade uttryck. Är det fullständig rappakalja eller visar det på någon djupare, psykologisk mening?
Susan Hiller har arrangerat sina tecken i en korsform, som i bruklig ordning ser ut att komma från ett barns hand. Därmed har hon också kommenterat de religiösa undertoner man ibland kan vilja hitta i automatskrift, eller automatiskt tal, tungomålstal. Det är omöjligt att inte försöka tolka orden men samtidigt avfärdar konstnären, i den tillhörande texten, alla tolkningsmodeller: psykoanalytiska, historiska och arketypiska, listan kan göras lång. Det är motståndet mot tolkning som blir själva utmaningen hos Hiller.
En annan av utställningens höjdpunkter är Erik Büngers film Schizophonia, en inspelad föreläsning med tillhörande bildspel. Konstnären gör en rad skickliga kopplingar till filmiska och kulturella exempel på när ljud är separerade från sina källor, ofta med betydande och ibland förödande konsekvenser, som kända skådespelares identitetskollaps när de genom dubbning får andra röster och uttryck. Ett annat exempel är att myten om Dracula skulle ha uppstått i den förälskade rumänske grevens fixering vid sitt kärleksobjekts inspelade operastämma.
Easton skriver om det utanförskap man kan hamna i när man lever i ett annat språk än sitt eget. I Candice Breitz filmade pjäs agerar fem skådespelare efter en dialog skriven med de 150 japanska ord konstnären sållat fram ur sitt ordförråd, allt från bonzai till sushi. Det blir hopplöst dråpligt och hejdlöst roligt, men det förblir en kommentar till turistkolonialism snarare än en insyn i det utanförskap och den mentala och fysiska isolering ett otillgängligt språk kan innebära.
Eastons text är intressant som essä, och tanken om kommunikation och språk i relation till religion relevant. Samtidigt känns det avancerade resonemanget bakom utställningen onödigt och något vilseledande. Urvalet av konstverk som rör sig i kommunikationens utmarker är både tydligare och mer träffsäkert.
