Meta Velander skrattar. Hennes skratt har samma bredd som hennes prestationer på scen, svingar sig från flickfniss till skrockande salvor. Utom det första som skvätter lite generat över bullarna mellan oss, dem som maken Ingvar bakat. Jo, det är klart att hon inser hur fånigt det är att vara nervös inför vårt möte, detta att hon haft mardrömmer för att inte framstå lika klok och analytisk som andra brukar vara i intervjuer.
–Jag är mer en sån som lever på ytan, förstår du. Lite känslomässigt spontan så där. Då går man inte runt och är så himla filosofisk men ta nu en bulle, det är Ingvar som bakat. Han är familjens snaskegris och det är bra. Snälla karlar tycker om godis.
Hon viftar med vänsterhanden, den hon har mest kraft i till sånt som att plocka svamp och öppna burkar. Förtydligar sedan, för att ge djup åt sina ord:
–Jag lär ha fötts med ett skratt, sånt kan spela in. Och genom livet har jag behållit mitt goda humör. Det tror jag Ingvar kan intyga.
Ska man träffa Meta Velander måste man ha med något om Ingvar Kjellson också, åtminstone på en kant. Eftersom de redan den 2 december 1944 tänkte, på var sitt håll efter en fest: Det här är på riktig. Tanken har kvarstått genom 63 års äktenskap. Nu tassar han runt på övervåningen till huset i Djursholm, det känns som han är mån om att inte störa. Eller också är det så enkelt, som hans hustru hävdar, att han frivilligt och ytterst gärna avstår från att vara social.
–Jag är mycket mer intresserad av människor. Det är en av anledningarna till att jag är så road av att få fortsätta jobba.
Just nu har Meta Velander mycket att stå i, rent yrkesmässigt, eftersom hon inom loppet av några veckor ska skilja sig från två män: Bosse först, i Carin Mannheimers pjäs I sista minuten, som har premiär på Stockholms stadsteater på fredag i nästa vecka. Ragnar sedan, när Kristina Lugns Rut och Ragnar går upp igen den 4 september.
Fast det där sista kan vara fel.
–Den beskrivs visserligen som en skilsmässopjäs men när vi spelade i höstas hade vi ett helt gäng med damer i salongen, minst 20 stycken, som påstod att alltihop var en lek, ett spel, mellan dessa två som varit gifta länge. Därmed blev pjäsen mer begriplig, också för mig. Bosse i I sista minuten – med honom är det nog kört. Och honom är det synd om eftersom han inte lär klara sig utan mig – ja, utan min rollgestalt Annlouise alltså…
Carin Mannheimer vet hur gamla slipstenar ska dras för att vässa replikerna, Meta Velander, Yvonne Lombard och Meg Westergren har tillsammans ett par hundra års livserfarenheter för att ge dem tyngd. Nu blommar de ut som den åldrade trio som vet allt vi måste hinna – i sista minuten. Det vill säga innan det är för sent. Pjäsens tyngsta roll är Marianne, den som Meta Velander med glad hand lämnade över till Yvonne Lombard.
–Eftersom jag är äldst fick jag välja först och just då hade vi spelat 108 föreställningar med Rut och Ragnar så jag kände mig lite sliten och ville inte ta på mig en jätteroll till. Det är ett sånt ansvar. Tänk dig själv att du vaknar på morgonen och har lite ont i halsen och sen väntar en hel salong med människor som köpt biljetter veckor i förväg – då ställer man bara inte in. Aldrig i livet. Dessutom har jag aldrig fikat efter huvudroller, där är vi olika Yvonne Lombard och jag. Hon älskar att stå i centrum medan jag gärna står bredvid. Lena Söderblom brukar säga ”titta inte på mig” och jag säger likadant.
Men vänta. Om man fortfarande, som Meta Velander, spelar vidare med samma glädje när man just fyllt 88 år måste man väl ändå ha kvar lusten att stå i centrum eftersom…
Hennes vänsterhand har redan åkt upp i luften som en stoppskylt, rösten har magstöd när hon avbryter:
–Det viktiga är inte att rollerna är stora utan att de är bra. Och hellre spelar jag katt än att jag inte är med alls. Men sen är jag också en sådan, det vet jag man sagt om mig, att jag lever hela tiden på scen. Jag är med i spelet även när jag inte har några repliker. Man måste ju fylla ut mellanrummen. Men det där att jag gärna avstår från huvudroller kan också ha med bristande självförtroende att göra. Nästan alla skådespelare har dåligt självförtroende, visste du det? Jag sökte till elevskolan fyra gånger, Jarl Kulle och Ingvar kom in tredje gången – det var då jag sprack i tredje provet. Mamma satt utanför i Berzelii park och tröstade mig med att jag skulle få åka till min syster i Amerika och jag vet inte vad men jag grät floder, tjöt: Nej, jag vill komma in på Dramaten!
Hon gjorde det, året därpå:
–Jag brukar tänka att de nog sa ”ta in mänskan så vi slipper se henne en gång till”.
Kvinnorna i Carin Mannheimers I sista minuten har gjort olika livsval. Annlouise har fogat sig efter sin Bosse, men nu når hon smärtgränsen:
–Vi kanske inte ska berätta hela handlingen, mer än att hon tröttnar på att ha honom som en klängväxt runt sig. Och hon är gammal, säkert över 80 år – man kan inte bara stötta andra hela livet. Men visst är det ovanligt att kvinnor lämnar män i den situationen, oftast är det väl tvärtom, att det är karlarna som hittar något nytt och snyggt vid vägkanten. Det är ganska kul att Carin Mannheimer kommit på att kvinnorna söker sig till varandra på slutet, men där tror jag de andra får problem med min Annlouise. Från början tyckte jag hon var en kul typ. Efterhand har jag insett att hon är en jäkla skata.
Har ni några likheter, hon och du?
–Det måste vi väl ha eftersom jag tilltalades av rollen. Jag kan nog också vara lite snorkig – nej, det är inte sant. Däremot har jag alltid varit rädd för att ta ansvar. När vi ska köpa möbler och så är det Ingvar som får bestämma.
Att de båda hamnade på Uppsala stadsteater efter elevskolan var förstås ett gemensamt beslut. Det var där Meta Velander fick sina första, stora roller. Utvecklades. Gladdes. Men det var också där familjen utökades och med barnen kom skuldkänslorna, det dåliga samvetet. Hon minns fortfarande att hon hade en röd mockahatt på sig den där tidiga morgonen när hon böjde sig över dottern säng och sa hej då, när hon och Ingvar skulle åka till England i två veckor.
–Och denna parad av barnflickor som kom och gick. Vi annonserade ”skådespelarpar med två barn söker hjälp” vilket lät spännande men när de väl kom hem till oss insåg de ju att vi var lika tråkiga som alla andra. Då var det tack och adjö. En tog till och med polisen men det var för att hon var kleptoman…
1960 föddes Stockholms stadsteater. Ingvar Kjellson fick jobb där – och hans hustru halkade med.
–Jag fick inte ens ett eget kontrakt utan stod med på hans, som en klausul. Och mitt namn skrev de inom parentes på Märta Dorffs logedörr. Nej du, det var inte precis en tid som stärkte mitt självförtroende.
Varför flyttade du med?
–Jag ville jobba så klart. Och att vi alltid skulle bo i samma stad hade vi bestämt från början. Så småningom gick Ingvar över till Dramaten, då behövde jag inte vara ett bihang längre utan kunde vara mig själv. Det var bra.
Med sin starka vänsterhand slår hon upp dörren till ett stycke svensk teaterhistoria där kolleger, regissörer och uppsättningar trängs glatt och obehindrat över skarvarna till både ett århundrade och flera decennier: Där är Gunn Wållgren, den kollega som hon beundrat mest, och där är Anders Ek, honom hon spelade mot i sin första pjäs på Stockholms stadsteater, Fröken Julie som Birgit Cullberg satte upp, och där är Frank Sundström som sedan blev teaterchef. Det är roliga år, givande år, tills det blev. Tvärstopp. Med en suck undrar Meta Velander om hon verkligen ska berätta en gång till hur ledsen hon blev när hon som 67-åring, då var Lars Edström chef för Stockholms stadsteater, fick sluta. Blev pensionerad mot sin vilja. Sorgen efteråt. Hur hon kände sig slut, förbrukad.
–Det var ingen rolig tid för Ingvar heller. När jag inte har jobb, eller ett nytt projekt att se fram emot, blir jag väldigt sur och tråkig här hemma.
Fast ganska snart började jobben droppa in och sedan ringde Benny Fredriksson, som då var ny chef på teatern, och ville ha henne i nya roller. Stora roller.
–Det vände vid 80, det har jag Benny att tacka för. Han är en trogen vän och han förstår att ta vara på erfarenheterna hos oss gamlingar. Värst som kvinna har man det nog runt 40–50, då finns inte så många roller och konkurrensen är hård. Runt 70 lättar det, vi är inte så många som kan spela gamla käringar på scen. Men visst är det konstigt att det går så fort; först är man yngst och sen, plötsligt, är man äldst. Det tror jag många känner igen.
Hon själv tänker hålla på – Fredrik Reinfeldt borde skicka blommor varje födelsedag till den som följer arbetslinjen lika troget – ja, så länge benen och minnet fungerar.
–Än så länge har jag inga problem med att lära mig repliker. Det tar kanske lite längre tid än förr men fortfarande går det snabbare än för många yngre kolleger. Det är något med rytmen, jag lär in en rytm och sedan säger jag varje ord exakt likadant varje kväll. Just Kristina Lugns texter är förstås knepiga, eftersom de är så absurda. Som att Ragnar, mitt i allihop, säger: Ankorna har återvänt från Egypten. Vad får hon allt ifrån, kan du säga mig det?
Att hon själv blev skådespelare är lika oförklarligt. Meta Velanders enda argument är att det vara ett behov, en lust som föddes tidigt och aldrig gick över. Och hennes föräldrar stödde drömmen, även om hennes mamma krävde att hon först skaffade ett hederligt yrke att falla tillbaka på. Ifall, ifall…
–Så jag gick på Bar-Lock-institutet och lärde mig maskinskrivning och stenografi och innan jag kom in på Dramaten räknade jag sälsvansar på Lantbruksstyrelsen.
Sälsvansar?
–Ja det var skottpengar på sälar så fiskarna skickade in svansar och käkar som vi skulle räkna. Minns jag rätt fick de fem kronor per sälkäke, men där kan jag minnas fel. Jag kommer i alla fall ihåg att jag skrev långa listor. Det är tråkigt, urtråkigt. Samtidigt spelade jag teater, det hade jag gjort sen gymnasiet, det var där Ingvar och jag träffades, i en revy av Per Gerhard som spelades på Östra Real, och sedan kom jag in på Dramatens elevskola – ja, sedan rullade det på…
Genom alla år har de delat yrkets villkor, på gott och på ont. Som när det hände, visst hände det, att förälskelser på scen följde med utanför teatern.
–Vi har väl båda känt attraktion, kanske drömt om någon annan ett tag. Men sånt går över. Har man bestämt sig för varandra bryter man inte upp, då tar man smällarna när de kommer.
Du får det att låta enkelt. Som att det inte var så farligt när din man blev förälskad i andra kvinnor?
–Jo, jo, jag har alltid varit jättesvartsjuk. Och Ingvar har alltid varit väldigt flirtig. Hans pappa var likadan, det är säkert något ärftligt. Därför var det skönt när han gick till Dramaten och jag var kvar på Stadsteatern för då slapp jag se på. Men kära nån, det där är länge sedan. Dessutom har jag aldrig spelat så många kärleksscener på teatern, jag har liksom inte varit den typen.
I I sista minuten säger en av kvinnorna, Solveig som spelas av Meg Westergren, att hon vill ha sex och passion och nöjen och flams.
– Var glad att du slipper, säger min Annlouise. Hon är mer bitter och det är ju lite synd. Men riktig kärlek är något annat, det är tillhörighet och trygghet – och humor.
Till föreställningen Rut och Ragnar plockade paret Velander/Kjellson fram sitt eget bröllopskort från 1949, där Meta till sin häpnad upptäckte hur söt hon var som ung brud.
–Det såg jag inte då. Då såg jag bara att jag saknade haka och hade en alldeles för lång näsa. Och så var jag lång, längst på hela elevskolan. Längre än Ingvar.
Hur lång då?
–172 centimeter.
Det är väl inte så mycket?
–Då var det väldigt långt. Nu är jag förstås bara 166. Skelettet kalkas ut, åldrandet gör att kotorna liksom trycks ihop på något sätt och så putar magen ut, har du också märkt det? Jag brukar hänga upp mina kläder på gardinstången i sovrummet men nu når jag knappt upp med galgarna längre. Det är oerhört irriterande.
Måste man vara lika lång och pigg och arbets-för hela livet? Har vi inte rätt att bli gamla och trötta och nöjda med vad vi åstadkommit?
–Absolut. Folk ska bara inte tro att man är idiot för att man är gammal. Men jag tycker nog vi äldre uppskattas mer, det är liksom på väg. Allt fler verkar fatta att vi inte är helt borta i natten och där tror jag Carin Mannheimers pjäser och Amelia Adamos tidning betytt mycket. De lyfter fram alla plussare, såna som är 60+ och 70+ och 80+. När Yvonne Lombard och jag spelar vet jag att sufflöser har undrat: Men hur gamla är dom egentligen? Yvonnes svar är bra: Dinosaurierna rör på sig. Å andra sidan är hon bara 83 och fortfarande jättesnygg och ärtig. Själv har jag aldrig levt på mitt utseende.
Men än dansar hon, Meta Velander. Som i Mats Arehns film Bäst före, som spelades in i sommar.
–Det är bland det roligaste jag varit med om. Och rena lyxsemestern eftersom vi filmade på färjorna till Tallinn och Helsingfors. Tre män, Kjelle Bergqvist, Brasse Brännström och Göran Ragnerstam, gör ett tur tillsammans där de träffar Ewa Fröling, som spelar min dotter i filmen. Själv är jag en förvirrad tant som hakar på Kjelle Bergqvist när han egentligen är ute efter en flirt med min dotter. Men jag ser till att det är mig han dansar med och bjuder på champagne.
Och snart, nu viftar Meta Velander med båda händerna över bullfatet, ska hon vara med i Peter Pan som går upp på Stockholms stadsteater före jul.
–Vi får se hur det går med knäet och foten och ryggen, allt som gör ont. Jag har redan frågat Pia Johansson, som regisserar, vilken ställning jag ska ha men hon säger att det ordnar sig.
Vilken ställning?
–Ja, jag ska vara sjöjungfru. Med Yvonne Lombard. Vi ska sjunga också, båda två, även om Yvonne säger att jag får göra det ensam. Vi får väl se. Vad jag heter som sjöjungfru har jag glömt. När Ingvar inte sitter vid datorn ska jag kolla på nätet. Men oj vad jag pratar, ska du inte ha en bulle till?
FYRA RÖSTER OM META
SISSELA KYLE: Meta kommer in på scen med ryggsäck på ryggen och schal om håret. Hon ser ut som en skolflicka på exkursion efter rara växter i fjällvärlden. Hon är tolv år. Sprudlande av energi och intresse. Och hon är en åldrande kvinna tyngd av livserfarenhet. Skärpt och insiktsfull. Hon har alla åldrar så påtagligt levande i sig. Erfaren och naiv på ett rätt unikt sätt. Hon är en skådespelerska som har generalkoll på sig själv och allt som sker på scen. Hon är klok, söt och KUL!
CARIN MANNHEIMER: När jag ser Meta känns det som hon blir yngre för varje dag. Det måste vara något med den oemotståndliga energi, hennes flickaktighet. Jag är fler år yngre – men känner mig betydligt äldre. Hur hon blir som Annlouise i I sista minuten vet jag inte, jag vet bara att det är en dam med skinn på näsan, lite besserwisser så där. Själv tänker jag allt oftare på det som är i sista minuten. Om det, till exempel, är sista gången jag plockat kantareller, hoppat från en brygga eller kysst en karl.
MEG WESTERGREN: Meta har kvar sitt intresse och sin kärlek till varje roll – vilket väl också är förklaringen till att hon håller sig så alert, så himla vital.
Nu när hon och jag och Yvonne Lombard jobbar ihop är det Meta som kommer ihåg sina repliker bäst. Och som genast upptäcker om Yvonne och jag säger fel. Hon kan våra repliker också. Pjäsen är jätterolig – fast det där att man som äldre gör allt i sista minuten är inte min erfarenhet. Jag lever för dagen. Och jag har kvar samma dubbelhet, detta att vara både säker och osäker, som jag hade som ung.
PIA JOHANSSON: Meta tillhör det gamla gardet av skådespelare som jag fascinerades av redan när jag var tio år och gick på bio och blev kär i Edvin Adolphson. Den tekniska skicklighet hon har ser man sällan bland yngre kolleger. Många unga skådespelare går ut på scen med så stora egon att de är helt slut efter två föreställningar.
Att snart få regissera henne i Peter Pan på Stockholms stadsteater är helt underbart. Vi har skrivit till två roller, för Meta och Yvonne Lombard. Peter Pan handlar ju om pojken som inte vill växa upp – men en del klarar av att ta med sig barndomens magik in i vuxenvärlden. Det är Meta och Yvonne bevis på.
