PC Jersild skriver disciplinerat två timmar varje morgon. När han också arbetade som läkare och hade små barn parkerade han i sin folkabubbla i Hagaparken på väg till Karolinska och skrev.
PC Jersild gillar inte att komma försent. Ett drag han delade och tävlade om med vännen Ernst-Hugo Järegård, som oftast vann. Vi följer i PC Jersilds fotspår och parkerar, tio minuter före utsatt tid, hyrbilen på gräsplätten vid huset på södra Gotland. Landskapet har just skiftat ton och blivit än mer fascinerande: öppnare och kargare. Så är Storsudret ett av de mest populära områdena för dem, inte minst kulturarbetare från Stockholm, som tidigt köpte sig ett idylliskt sommarnöje på ön. PC Jersild har semesterbott här strax söder om Burgsvik sedan 1969.
En småfuktig golden retriever möter i dörren. Dagens stilla regn är det första sedan midsommar. Hustrun Ulla har åkt till Hemse för att storhandla och PC Jersild, klädd i helblått och med ett par rejält uppbyggda joggingskor på fötterna, visar in oss i det varsamt renoverade gamla huset som ursprungligen varit ett snickarboställe.
I rummet längst in med den högt tillbyggda glasväggen har han under mycket disciplinerade former, två timmars skrivande varje förmiddag, skapat många av sina romaner och de två biografierna Professionella bekännelser (om romanskrivandet) och Fem hjärtan i en tändsticksask (om uppväxten). Nu har han avslutat en tredje, Medicinska memoarer, som kommer ut på Bonniers i början av september.
– Jag höll på med en annan bok som inte ville sig. Och eftersom jag har suttit i olika församlingar, som Statens medicinsk-etiska råd, tyckte jag att det kunde vara intressant att se vad det här skulle kunna bli. Förra hösten tog jag tag i det ordentligt. Materialet har jag haft i skallen, säger PC Jersild.
Att skriva direkt ur minnet kan vara vanskligt. I samma sekund en minnesbild blir svart på vitt riskerar man också att låsa de fria tankarna. Det har var något PC Jersild hade erfarit med sina två tidigare biografer.
– Så länge ett minne är obearbetat är det tjusigt på något sätt. Det är stort och man har så många möjligheter. Men i och med att man skriver ner det är det som att klippa ner ett träd: bara stammen blir kvar. Sedan är det väldigt svårt att gå tillbaka eftersom man inte vet var det ursprungliga minnet finns. Om det någonsin har funnits. Hjärnan lurar en hela tiden.
Innebär det att du har hittat saker du inte förväntade dig?
– Det kan jag inte påstå. Men risken när man är van att skriva romaner är att man tummar på sanningen och ser en möjlighet att bygga ut episoderna mer dramatiskt. Det gäller att hålla undan de tacksamma beten man som romanförfattare skulle ha huggit på direkt. Min ambition är att vara så sann som möjligt. Sedan kan man diskutera om jag har lyckats eller inte.
Även om det handlar om medicinska minnen, från de första stapplande stegen som medicinstudent i mitten av ett framtidsoptimistiskt 1950-tal till att bli en av landets viktigaste självständiga röster inom medicin och etik, tar PC Jersild upp en del om kasten mellan yrkesvalen: att bli romanförfattare eller läkare.
– Jag ville bli författare långt innan jag visste att jag skulle kunna läsa medicin. Det var en ungdomsdröm som jag kan datera till när jag var 15 år, då jag skrev min första roman. Men rent praktiskt trodde jag inte att man kunde försörja sig som författare, det trodde nog ingen i min generation. Alla mina kollegor som Sven Delblanc och PO Enquist har haft andra jobb, åtminstone under ett par decennier.
Att det skulle bli just medicin berodde mycket på Lars Gyllensten, som var PC Jersilds litterära idol under gymnasiet. I rollen som både professor och författare var det Gyllensten som fick en ung Jersild att byta till mindre handstil, eftersom det tydligen var så riktiga författare skrev, och som långt senare skulle föreslå honom som medlem i Vetenskapsakademien. Men det berodde också på att läkare var ett tjusigt yrke – och på att hans bror insjuknade i tbc när PC Jersild var 11 år. Under hela hans uppväxt hade familjen ständigt med sjukvården att göra. Och som han skriver i memoarerna: det är mycket roligare att vara doktor än patient.
– För mig blev det som en besvärjelse – en magisk föreställning att man som läkare blir vaccinerad mot sjukdom. Alla har ju vissa moment av magiskt tänkande, också jag även om jag kan verka rationell. För mig var det ett sätt att få kontroll över situationen.
Nu lyckades han till en början inte så bra med sin sjukdomsutdrivning. Redan under första terminen vid Karolinska institutet fick PC Jersild avbryta medicinstudierna eftersom även han hade fått tbc.
– Jag fick en lindrig form som gick över efter två månaders vistelse på Söderby sanatorium. Så jag var egentligen inte särskilt sjuk, men har upplevt hur det är att vara tbc-patient och vilket socialt stigma det innebar. Det var en fattigsjukdom, och det kändes, särskilt som jag höll på att bryta mig in i överklassen genom att läsa medicin.
Familjen bodde i en småstuga i Ängby i västra Stockholm. Fadern var förlagschef vid frikyrkliga Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Ekonomiskt tillhörde Jersilds arbetarklass, men kulturellt en sorts lägre medelklass. Nu hade han börjat sin klassresa.
– När jag för första gången blev bjuden på fin middag av Bonniers visste jag ingenting om hur man beter sig: hur man skålar, vad man dricker. Tills jag började lumpen var jag nykterist. Att ha sprit hemma var fullständigt otänkbart. I dag är det ingen ordning på pingstvännerna; de dricker vin, Alf Svensson till och med starksprit.
Sups görs det däremot ganska ordentligt några år senare, när PC Jersild gör lumpen och sedan börjar plugga. 96-procentig laboratoriesprit och cola fungerade finfint.
I tio år skrev PC Jersild innan han debuterade på Bonniers med novellsamlingen Räknelära 1960. Genombrottet kom året efter när Stig Ahlgren skrev en bra recension av romandebuten Till varmare länder i inflytelserika Vecko Journalen.
– Jag hade tur. Även om det var trögt första året gick det som såpat sen. Men ska man prata utslagning tar författarskapet nog nästan rekord, det är ett farligt yrke.
PC Jersild lanserades samtidigt med nära vännen och poeten Sonja Åkesson, som spåddes en lysande framtid men dämpade sin ångest med sprit och tabletter. Som utbildad läkare hamnade han ofta i svårbemästrade dubbla roller. Han blev en sorts livmedikus både för sin bror och för Sonja Åkesson.
”Man bör inte vara sin brors läkare. Hellre hade jag bara varit hans lillebror. Men nu var det som det var; i femton år försökte jag hålla honom på den tunna linjen mellan överdos och abstinens. Jag tvingades bli tablettpolis”, skriver PC Jersild i Medicinska memoarer.
– Det där är svårt att undvika. När det gäller min bror har jag inte dåligt samvete, eftersom det nog inte fanns någon annan lösning. Men när det gäller Sonja skrev jag ut lite väl mycket åt henne under någon period. Är man nära vänner och ett gäng på fyra författare som precis håller på att slå igenom ska det mycket till innan man säger nej. Det sociala trycket är högt. Att ha eget receptblock är farligt.
Under några månader på 1960-talet som vikarierande underläkare på Karolinska sjukhusets psykavdelning tog PC Jersild själv det lugnande medlet Librium för att orka med jourtjänstgöringen.
– Jobbar man lördag förmiddag till måndag morgon på en akutklinik för psyksjuka är det svårt att sova när man måste. Man är uppe i varv och vet inte vad som kommer att hända i nästa sekund. Jag tog Librium för att dämpa mig, men slutade när jag inte längre behövde ligga jour. Jag vet inte vad som hade hänt om jag hade fortsatt den tjänstgöringen. Jag kom snabbt över på socialmedicin och forskning och där slapp man sådant.
PC Jersild menar att läkare måste gå igenom en sorts själslig härdning för att lära sig reglera sitt medlidande.
– Blir det för mycket står man inte ut. Blir det för lite blir man cynisk. Det är en svår balansgång där man riskerar att trubbas av. Svårigheten är att visa medkänsla utan att tappa sin yrkesroll.
Den utpräglade läkarrollen jämför han under sin studietid nästan med en teaterskola. Han funderade på att döpa memoarerna till Anatomiska teatern. Förlaget högg direkt men själv ångrade han sig.
Efter succén med Barnens ö, där vi fick följa elvaårige Reines stundtals sorgmodiga solostrapatser i ett sommaröde Stockholm, återgick PC Jersild till att använda sig av sina yrkeserfarenheter. Det hade han tidigare gjort bland annat i Grisjakten och Djurdoktorn.
Upplevelserna från läkaryrket har han haft enorm nytta av i sitt författarskap. Att skriva en roman som Babels hus hade nog varit omöjligt utan att jobba som läkare på ett stort sjukhus.
Babels hus fick en enorm genomslagskraft för sin kritik mot en ansiktslös storsjukhusdrift. Bilden förstärktes av tv-serien med Carl-Gustaf Lindstedts starka rollporträtt som huvudpersonen Primus Svensson. Läkarkollegorna på Huddinge sjukhus gjorde allt annat än vågen och PC Jersild valde att hoppa av, satsa på författarskapet och bli en oberoende tänkare.
– Jag ville ge mig själv fria tyglar, annars skulle det inte bli någon bra bok. Och det bästa sättet att övertyga mig själv om det var att veta att jag skulle sluta. I och med det kunde jag ge mig själv alibi att skriva som jag ville. Det är egentligen en generell situation man har som författare, antingen det gäller yrkesliv eller privatliv. Umgås du med författare vet du aldrig när du dyker upp i deras böcker.
