Ärkesyndaren Markis de Sade skrev boken Sodoms 120 dagar under sin tid som fängelsekund på 1780-talet. Till ytan är det en roman, i praktiken en utförlig genomgång av alla tänkbara sexuella avvikelser. Inslagen av sodomi, spysex och penetrering med krucifix har gjort berättelsen känd som ”världens ondaste bok”.

När Simon Gärdenfors mer än två sekel senare döper en seriebok till Simons 120 dagar är det nog främst en ordvits som råkat passa in. Syndtemat finns dock även här. Övergrepp eller allvarliga perversioner blir det aldrig, men beståndsdelarna är sådana som fylla, sex på studentmottagning, misshandel, sex med en högstadieelev, mordhot, sex på dagis, onani, meskalin, kokain och ett evigt haschrökande.

Den självbiografiska boken dokumenterar de fyra månader då Simon Gärdenfors hyrde ut sin lägenhet och reste runt i Sverige. På sin hemsida hade han ställt frågan ”vill du att Simon ska äta din mat och sova på en madrass på ditt golv?”. Bland alla som nappade blev 96 personer utvalda att öppna sitt hem åt den 30-årige skåningen, som nu får öppna sitt för SvD.

Torsdagen den 1 maj, 18.30, Restaurang Riskornet, Södermalm, Stockholm

– Jag gissar att Carina Berg inte går hela vägen med dem hon sover hos?

Simon Gärdenfors och hans kompis, graffitimålaren Finsta, sitter och äter thaimat när jag och fotograf Viktor Gårdsäter dyker upp. De diskuterar TV4-satsningen Berg flyttar in. Simon har inte sett programmet, och förhör sig om eventuella likheter med hans eget projekt.

– Jag har faktiskt träffat Carina Berg. Hon intervjuade mig om min förra bok Lura mig, säger han.

– Och så lurade hon dig, och snodde din idé, skrattar Finsta.

19.20, Restaurang Söders hjärta

Vi tar en promenad och hamnar i ”seriekvarteren” öster om Mariatorget. Här ligger Galagos kontor, seriebutikerna Staffars och Serieslussen, Café Soda där Rocky är stamgäst, Seriegalleriet – och så baren Söders hjärta. Det sägs att det var här Charlie Christensens Arne Anka satt och utdelade sina spydigheter.

Simon köper öl och jag frågar om det var meningen från början att resan skulle kretsa så mycket kring knark och sprit.

– Nej, men många av dem jag bodde hos var ungdomar i 20-årsåldern. De kände nog lite press att vi måste ha roligt. Till slut blev jag bjuden på hasch så ofta att jag började tacka nej, och då såg man besvikelsen i deras ögon.

Boken är extremt självutlämnande. Hände det någonting som var för pinsamt för att komma med?

– Nej, det är ingenting jag verkligen skäms för som inte är med i boken. Vid ett tillfälle, när jag onanerade på en toalett efter att ha tåflörtat med en 16-åring, då minns att jag tänkte: ”Det här ska jag unna mig att inte ta med.” Men några dagar senare ångrade jag mig.

Vad är värdet i att vara så privat?

– Jag gillar själv serier, låttexter och litteratur som är väldigt självutlämnande. Det blir starkare och mer gripande på något sätt. Och så tänker man ”hur fan vågar den jäveln?”.

20.40, hemma hos Simon

Enrumslägenheten är sparsamt möblerad. Väggytan domineras av två stora bokhyllor fyllda av böcker, skivor, serietidningar, vhs-filmer och kassettband. På en griffeltavla i köket står orden ”kom ihåg” och längre ner ”att du är värdefull”.

– Det är Jonna som har skrivit det, säger Simon.

Hans känslor för serietecknaren Jonna Björnstjerna går som en röd tråd genom Simons 120 dagar. Han undvek att inleda en relation med henne, eftersom han var rädd att det skulle innebära att hans bok blev tråkig. Efter resan blev de ett par, men förhållandet höll bara i några månader. Simon berättar att hon nyligen medgav att boken var en av anledningarna till att hon gjorde slut.

– Sedan dess har jag lovat att jag inte ska prata så mycket om henne i intervjuer. Fast ja, det är ju det jag gör nu, säger han och skrattar.

Efter att ha visat sin samling av utländska godisförpackningar, letat fram serier som han ritade i åttaårsåldern och bjudit på ”rymdglass” – frystorkad glass som specialtillverkats för astronauter – börjar Simon bli rastlös.

– Nu börjar jag känna den där pressen som de jag bodde hos kände, att vi måste ha kul.

Han plockar fram öl och en flaska vodka.

22.15, Restaurang Carmen

Över en Veckans öl på Carmen frågar jag Simon hur omgivningen har reagerat när de har läst Simons 120 dagar. Hans mamma blev lite upprörd och hans syster tyckte att boken var pinsam. Annars har det inte varit någon fara, berättar han.

– Min första bok innehöll också mycket sex och knark, så då var jag ganska orolig för vad min mormor och morfar skulle tycka. Men deras reaktion var bara. ”Har Simon ritat alla de här bilderna? Vad duktig han är!”.

00.10, hemma hos Simon

Under sin resa hade Simon en minst sagt knapphändig packning. Inte fler än tre par kalsonger och två par strumpor, ingen Ipod eller pocketbok, ingen sovsäck eller luftmadrass. Eftersom jag vill leva mig i situationen har jag bara tagit med mig anteckningsblock och tandborste.

– Då får du väl ligga i min säng. Den är rätt stor, säger Simon.

Han berättar att en av hans killkompisar sov där nyligen. Själv hade han mest sovit bredvid olika flickvänner, så i sömnen kröp han upp och lade armen om sin kompis.

– Jag vaknade mitt i natten av att vi låg i sked och jag höll om honom. Det blev lite konstig stämning. Vi skrattar. Simon lägger sig och somnar efter bara någon minut i sängen.

01.25

Jag vaknar plötsligt. Simon ligger tätt inpå mig. Inte riktigt i skedposition, men på god väg dit.

Vet inte vad jag ska göra.

Stiger upp och går på toaletten.

09.50

– Wakey, wakey!

Simon behöver arbeta och har tröttnat på mitt och fotograf Viktors sjusovande. Det blir havremjölk med flingor till frukost, sedan en snabb tandborstning.

När jag vandrar hemåt funderar jag över hur i hela friden det ska kunna bli någon substans i den här artikeln. Jag tänker på gårdagskvällen då vi skojade om att kvällstidningsvinkla texten. ”Serietecknare rasar mot Carina Berg” och ”Att leva med alkoholismen” var rubrikförslag som kom upp. Simon tog skämten med ro och svarade lugnt:

– Det är fördelen med att ha en framtoning som slusk utan moral. Jag behöver inte oroa mig för hur jag ska bli framställd.