I östra Uzbekistan framförs klassisk poesi nästan alltid till ackompanjemang av en liten luta.
Den kirgiziska dramatiska teatern i Osj har 600 platser. När ytterligare 200 personer trängt sig in mellan raderna låser administrationen även nödutgångarna. Tonåringar, barn och gummor lyssnar andäktigt när Yulduz Usmanova framför sina egna texter på uzbekiska ackompanjerad av synt och elgitarrer men också elförstärkta traditionella stränginstrument och ramtrumma. I Osj i södra Kirgizistan genomför hon åtta konserter på fyra dagar men ändå får många besvikna vända vid entrén.
I sitt hemland Uzbekistan är Yulduz så stor att när studenterna vid språkuniversitetet i Samarkand genomgick examensprov i början av augusti var en av frågorna när hon har sin födelsedag. Hon har framträtt i Västeuropa sedan 1992, bland annat två gånger i Stockholm. Men nu har hon bytt europeisk manager.
- Den förre tog mig inte tillräckligt seriöst. Han ville lansera mig som popartist. Men jag är ju vissångerska!
Yulduz är en produktiv textförfattare. Under hela konserten i två avdelningar känner jag inte igen en enda låt från
hennes tidigare album.
- Det är klart att om vi spelade ren folkmusik skulle människor inte komma och ta till sig mina texter. Jag skriver i bilder men inte avantgardistiskt. Jag vill hjälpa människorna genom deras problem - du ser ju själv hur de har det.
Hon är själv uppväxt i Margilan på andra sidan gränsen, i Uzbekistan. Där ser många Osj som en värld av frihet och möjligheter. Men även i Osj är många arbetslösa och de som har ett jobb tjänar inte många hundralappar i månaden. Misären syns bland annat i form av en omfattande tonårsprostitution och människohandel.
Yulduz anser att rysk estradmusik är skräp men tycker om rysk poesi. Hon säger att man måste tro på någon däruppe för att orka. Och att hon inte bara är en uzbekisk artist.
- Musik måste man göra så att den är njutbar för alla. Vem kan förresten säga att hon har rent kirgiziskt eller rent uzbekiskt blod i ådrorna?
I själva verket fullföljer Yulduz Usmanova en lång tradition av kvinnliga sångerskor och deklamatörer i Ferganadalen, en
tradition som går tillbaka till den tid före Rysslands annektering för 125 år sedan då både Osj och Margilan i Ferganadalen tillhörde det blomstrande kungariket Kokand.
Fortfarande intar kvinnan en särskild roll i musiklivet i Ferganadalen och närliggande delar av Centralasien; det finns flera kvinnliga dirigenter i Tasjkent, Almaty (i grannlandet Kazakstan) och andra städer. En av dem är Feruza Abdurahimova som är lärare i dirigering vid konservatoriet i Tasjkent.
Samtidigt leder hon Uzbekistans första kammarorkester för folkinstrument. Samarkand och Buchara i Uzbekistan och angränsande delar Tadzjikistan har de mest varierade musiktraditionerna i Centralasien; vid hoven längs Sidenvägen spelades musik från arabvärlden men exporterades också influenser till Kina.
- Visst talades det om internationalism i Sovjetsamhället men den var konstgjord. Nu spelar vi uzbekisk musik på ett annat sätt, mera äkta, säger Abdurahimova.
- Samtidigt var de som först började teckna ner folklore hos oss ryssar som kom med
kolonisatörerna. Det är bara tack vare dem som mycket av vår äldsta musik finns bevarad.
I Uzbekistan finns bara världslig orkestermusik men nio av tio av Abdurahimovas musiker, män som kvinnor, är troende muslimer. Traditionerna knyts samman när människorna söker sin nationella identitet.
- Vi har mött ett intresse för vår folklore utomlands. Och det har gjort mig själv nyfiken på vår egen musik, säger Ernis Asanaliev, konsertmästare och konstnärlig ledare för kammarorkestern Manas i Kirgizistans huvudstad i Bisjkek.
Under våren och försommaren har han med sin orkester dock ägnat sig åt en helt annan repertoar: Johan Helmich Roman, Lars-Erik Larsson, Carl Nielsen och Edvard Grieg. Första gången framfördes musiken med den svenske dirigenten Viktor Åslund under en konsert i april som också sändes i Kirgizistans teve. Efterfrågan på biljetter var så stor att man fick ge en extrakonsert. Den nordiska musiken framfördes också på femstjärniga hotell Hyatt när Sverige nyligen invigde sitt honorärkonsulat i
Kirgizistan.
Men samarbetet mellan de kirgizistanska musikerna och den svenske dirigenten fortsatte också i juni med två festkonserter i samma anda som nyårskonserterna i Wien. Den första av dem för 300 inbjudna gäster ur bland annat regeringen hölls i Malakithallen på operan. Den följande konserten, som hölls för en betalande allmänhet, genomfördes på filharmonin med euforiska tjut från första numret och sändes också i teve.
Traditionell musik låter mycket olika i olika delar av Centralasien, vilket är större än EU till ytan. I Kirgizistan är den diatoniskt melodiös på ett sätt som är lätt för en västerlänning att ta till sig. I mycket påminner den om folklig rysk körmusik från Uralbergen. När jag ber konsertmästaren Ernis Asanaliev beskriva uzbekisk musik ler han med hela ansiktet och låter som ett gnälligt barn. Ändå är det den uzbekiska diskomusiken som hörs på kaféerna också i Kirgizistan.
Statens resurser räcker inte längre till att stötta musiklivet som under Sovjeteran, varken i Uzbekistan eller
i Kirgizistan. Nu är man beroende av sponsorer.
- I dag kan man inte försörja sig på Mozart. Våra studenter spelar på kaféer eller i små privata orkestrar. Nästan alla har tre arbetsplatser, säger Muratbek Begaliev, rektor för konservatoriet i Bisjkek och Kirgizistans i dag kanske namnkunnigaste kompositör.
