I huvudet på John Malkovich. Adaptation. Eternal sunshine of the spotless mind. Charlie Kaufman ligger bakom några av de senaste decenniets mest nyskapande Hollywoodfilmer. Han har arbetat med hajpade regissörer som Spike Jonze och Michel Gondry men filmerna har ändå beskrivits som ”Kaufmanfilmer”, och gjort honom till något av en mytisk figur i Hollywood – särskilt som han gärna håller sig borta från rampljuset.
–Folk tror ofta att jag är en eremit. Det brukade störa mig, men nu tänker jag inte så mycket på det.
Vi sitter framför brasan i en hotellounge i London, och Charlie Kaufman försvinner nästan i den lyxiga soffan. Han är späd och kortväxt med en sky av lockigt kastanjebrunt hår och snälla pepparkornsögon.
Kaufmans regidebut Synecdoche, New York handlar om dramatikern och regissören Caden Cotard, spelad av Philip Seymour Hoffman. Han har ett struligt privatliv, med ändlösa krämpor och ett trassligt äktenskap, men hamnar i en drömsits på jobbet när han får ett stipendium på livstid för att skapa det mest djuplodande dramatiska verk som världen har skådat. I en enorm lagerbyggnad i New York anställer han ett myller av skådespelare för att iscensätta sitt eget – och stadens – liv med allt mer bisarra medel.
Idén till filmen föddes när Kaufman fick ett filmbolagserbjudande om att göra skräckfilm.
–Jag och Spike Jonze började pratade om saker som vi tyckte var otäcka, men snarare i den verkliga världen än i ett skräckfilmssammanhang. Jag började skriva ett manus och funderade kring frågor som sjukdom, åldrande och död, om ensamhet och ånger. Den subjektiva upplevelsen av tid som passerar – därifrån kom Synecdoche.
Många som har sett Adaptation, om en manusförfattare med skrivkramp, har bilden av dig som en plågad konstnär. När får du ut mest glädje av ditt arbete?
–Jag vet inte om jag får någon glädje ut av det. Jag mår bra, jag är inte deprimerad – men jag känner inte på det sättet. Jag spelade teater när jag var ung och när jag var 16 år blev jag erbjuden ett jobb som skådespelare i ett teatersällskap. Det är sista och kanske enda gången som jag har hoppat upp och ner av glädje – jag tror inte att jag sysslar med sånt.
Hur mycket tänker du på publiken när du skriver dina filmer?
–Ingenting. Jag tänker på publiken genom att inte tänka på den. Om jag börjar tänka på den så börjar jag ljuga. Det är som när du försöker få någon att tycka om dig – då visar du inte ditt sanna jag. Då gömmer du undan de sidor som du tror att folk inte ska gilla. Det enda jag kan ge publiken är min ärlighet. Annars skapar man bara en produkt.
Men i Hollywood är Charlie Kaufman ganska ensam om att tänka så. Han berättar med illa dold motvilja om möten där manusförfattare, producenter och regissörer diskuterar hur man ska få publiken att känna en viss känsla i en specifik scen.
–Det är äckligt. Och jag tror att publiken förstår när det händer. De känner sig manipulerade eller ensamma efter att ha sett filmen, eftersom de inte känner att de tillhör samma art som filmskaparen.
Under större delen av vårt samtal lever han upp till bilden av den blyge Charlie Kaufman. Han tittar ner i knät, ler nervöst och fingrar på sin tröja, samtidigt som han svarar långsamt och försiktigt. Men så frågar jag om en specifik detalj i filmen – att Samantha Mortons rollfigur flyttar in i ett brinnande hus och försöker leva sitt liv där, trots att branden av någon anledning aldrig blir riktigt släckt. Jag blir berörd av det, säger jag, och hoppas att han ska förklara vad det brinnande huset står för.
I stället möts jag av en entusiastisk skur av motfrågor.
–På vilket sätt berör det dig? Skapar det en känsla? Om du hade haft en dröm som såg ut så, hur hade du tolkat den när du vaknade?
Kanske att vi gärna vill låtsas att allt är som vanligt när tillvaron är kaotisk fast vi vet att allt är åt helvete, försöker jag.
–Sounds good to me, säger han, ler brett och sjunker ännu djupare in i soffan, nöjd med att ha duckat för frågan.
Vad vill du göra härnäst ?
– Jag vill gärna fortsätta regissera. Jag vill komma närmare det som jag vill skildra, och då är det här nog rätt sätt. Jag vet inte om det kommer att göra mina berättelser mer eller mindre populära, men det tänker jag inte grubbla på.
