Knappast kunde Harlems lindy hop-dansare på 1930-talet ana att den afroamerikanska dansens världsmetropol 80 år senare skulle ligga tolv mil norr om Stockholm och heta Herräng. Med nästan tusen unga swingdansare på plats varje vecka sedan början av juli, liknar den lilla orten nu ett stort internationellt universitetscampus, fast färden dit ropar svensk avfolkningsbygd.

Centrum för allt är Folkets hus, för tillfället uppiffat med allsköns ryschplysch, 30-talsmöbler och gamla dansaffischer så att det plötsligt är lika trendrätt som en klubb i Berlin. Utanför finns ett slags checkpoint Charlie, med bom och danspasskontroll, som lyser alldeles violett i Roslagens sommarnatt. Det är porten till dansens rike.

En av eldsjälarna bakom Herräng dance camp är Lennart Westerlund, som också driver danshallen Chicago på Hornsgatan i Stockholm. Redan startåret 1982 dansade han swing på Herräng, men då var det jitterbug som gällde, och Herrängs internationella genombrott dröjde till 1989.

–Det året var ett totalt skifte. Vi hade bjudit in den då 75-årige amerikanen Frankie Manning som är ikonen för lindy hop-swing. Plötsligt ville tyskar, amerikaner och schweizare vara med oss. Vi kunde först inte fatta varför, men år efter år har ryktet om Herräng spridits över världen, och i år kommer 45 nationaliteter. Det är en renässans för 30-talets swing så som den dansades av de svarta i New York, och nu är Herräng världens största dansläger i sitt slag, förklarar Lennart Westerlund.

Utanför Folkets hus står fransmännen Cedric Clerc, 24, och Adeline Folcher, 26, båda från Strasbourg. De är ”hangarounds” som rest hit för nätternas socialdans. De har bokat allt som en paketresa och funnit sina rutiner. I Herräng vänder de på dygnet, sover till klockan 16, äter frukost istället för middag och dansar till klockan 08.

–Ryktet om Herräng går från mun till mun, förklarar de.

För ryskan Nadia Solodnikova, 26, är knepet att låta bli att sova överhuvudtaget eftersom hon både vill ta daglektioner och dansa på nätterna.

–Alla mina danskompisar i Moskva känner till Herräng fast ingen vet var det ligger.

Flera danstält kompletterar Folkets hus. I Alhambra-tältet som spänts upp på andra sidan landsvägen vid Herrängs skola står dansläraren Peter Strom från Minneapolis och förmanar 40 nybörjare.

–Don’t fake it. You just need to walk with a little rhythm, säger han på lägrets officiella språk som sedan länge är engelska.

Ju högre nivå desto färre i klasserna. För Emil Håkansson, som precis har tagit kandidatexampen på konstfack i Stockholm, är det tredje året på Herräng, och ett tillfälle att ta privatlektioner. Att stilen är jazz och tiden 30–40-tal är han noga med att visa också i sin klädsel.

–Jag väljer ett par slacks med lång gren så att jag kan ha byxorna högt över höften och jag har amerikansk arbetartröja. Skorna är förstås jätteviktiga – de ska ha läderklack så att jag kan låta benen glida ut på dansgolvet.

Alla tar dansen på största allvar, men Herräng dance camp är ändå lätt bohemiskt, ett ordnat kaos där rastaflätor är lika vanligt som bakåtslick. De oväntade mötena gör Herräng lätt surrealistiskt. Samtidigt som grodorna börjar kväka på sommarängen, övar ett förälskat par från Sankt Petersburg några Suzy Q-steg under en björk, en grupp volontärer dukar upp sin måltid, och två världskända steppartister från Los Angeles – syskonen Josette och Joseph Wiggan – bjuder in till tapjam i stepp.

När Lennart Westerlund kallar alla dansare till det rutinmässiga kvällsmötet klockan 22, står redan hundratals hyrcyklar i drivor utanför Folkets hus, och baren sjuder av liv. Dygnets enda incident tycks ha varit kaos i frukostserveringen klockan 04, men bartendern Davis från Boston berättar att för honom var dagens händelse att han vaknade med en groda i sin sko. Informationsmötet omvandlas snabbt till underhållning.

–Vi låter artister bo här mot att de står för lite showbiz på kvällarna, berättar Daniel Heedman, som är ytterligare en eldsjäl bakom Herräng dance camp.

Vid midnatt är det han och hans fru Åsa som får blickar när de med twister, sparkar och hopp direkt avslöjar att de är proffs på dansgolvet. Men på Herräng räcker det långt att börja med rytmiken, den som gör att lindy hop ligger ljusår från bugg. Snart drar Connie Yannacone, som är mamma till mästaren Todd från San Francisco, upp mig för en swing.

– Fattar du hur glatt och positivt lindy hop är jämfört med en argentinsk tango?