Han är inte den som låter sig övertalas. Inte hjälper det att jag tjatar om pizzerian i Kivik som mötesplats, vi hamnar ändå i hans hotellsvit till slut. På två stolar bredvid varandra, som om vi satt på bio. Mitt under bokmässan i Göteborg dit han kom för att signera sin nya bok Allt är i rörelse – och, motvilligt ge några intervjuer.

Till motvilligheten finns flera förklaringar.

–För att vilja tala om sig själv måste man vara ganska självbelåten, egotrippad, säger han.

Och det är inte du, menar du?

–Nej, snarare är jag enormt självkritisk. Det mesta jag har gjort brukar jag kalla för skit. Åtminstone när det gäller artisten Ulf Lundell.

Nu är det förstås författaren som sitter där i rutig skjorta och mumlar i skägget, det stora och vita. Han som skrivit en bok om en man som är fotograf, snart fyller 62, har gård på Österlen och en kvinna som kommer på täta och kärleksvarma besök. Att denne man skulle kunna förväxlas med Ulf Lundell som också snart fyller 62, bor på en skånsk gård och har en ny relation; äsch, inte bryr han sig om det.

–Jag ägnar mig åt Cajsa Warg-metoden när jag skriver böcker. Man tager vad man haver. Det är också Hemingway-metoden, man kan inte skriva om något som man inte känner till. Men man måste utgå från att det är en roman, annars hamnar man snett.

Allt är i rörelse handlar om en man i kris. En man som inte kan fotografera längre, inte ens samla ihop sig till den retrospektiva återblick som han utlovat.

–Någon har sagt att manligheten alltid är i kris. Andra menar att sixty is the new forty, mannens menopaus. Att fylla 40 och 50 rörde mig inte i ryggen, att bli 60 var som en smocka. Efter den lever man mer påtagligt med sin hädangång.

Om han numera vant sig vid tanken? Han svarar något ohörbart. Efteråt – på de två bandspelare jag för säkerhets skull har med – hörs bara något om att ”lära sig dö”. Ulf Lundell verkar förstå mitt behov av teknisk extratrygghet, själv skriver han fortfarande på sin gamla skrivmaskin.

Arbetet, vi har kommit in på det nu, får honom att vända huvudet mot mig igen:

–För en frilansande människa, som Joar i min roman, gäller det att hålla igång arbetet. Annars blir det kaos. Det där har jag själv upplevt. Arbetet är det enda som skapar stadga, till och med reell tillfredsställelse.

Hans andra frihet är att bo ensam – åtminstone mesta tiden – på en ödslig gård.

–Det förutsätter att man inte är nervklen. I dag har jag blivit bra på att leva ensam. Ibland kan jag tänka att det är det enda riktigt nakna och påtagliga sättet att umgås med tillvaron. Efter fem år permanent på Österlen har jag ingen längtan till staden. Jag vill hellre umgås med naturen och vädret och vindarna.

Han kliar sig i skägget, erkänner att måhända slutar han ändå sitt liv i en stor stad. Skyddad av anonymiteten. Att han numera bär långt skägg är ett utslag av det avkopplade lantlivet, han tröttnade på att raka sig.

Så det är inte kamouflage?

–Snarare har det blivit så, jag märker att folk inte känner igen mig lika lätt. Efter den här intervjun får jag väl raka mig så jag får ett nytt kamouflage.

I boken finns en man, musikern Ugg, som under stor uppståndelse ställt in en turné eftersom han drabbats av sjukdomen ”sick of it all”. Han har också gått in i djup depression eftersom hans publik numera laddar ner hans låtar i stället för att köpa plattorna,

–Det där är en deprimerande bransch idag, summerar Ulf Lundell, artisten.

Du ställde själv in din vårturné. Varför?

–För det första var den ett misstag, ett missförstånd, från början. Men när 24 platser väl är inbokade är det inte lätt att dra sig ur. Sen kom väldigt tydliga tecken på att jag höll på med för mycket, av allt. När man inte kan sova och när huvudet är som ett stort, galet nöjesfält – då ska man inte ge sig ut på turné. Jag är väldigt glad att jag ställde in även om det var hemskt när det hände.

När stoppknappen väl var intryckt kunde han varva ner, också ”det galna nöjesfältet” i skallen. Nu reser han sig lätt haltande för att hämta något och jag tänker på det han sa nyss, att han varje morgon promenerar en mil runt nationalparken som han bor granne med. Går en dryg timme i gryningen, oavsett om fötterna tar stryk och han redan joggat sönder ett knä. Genom hans böcker blåser vindar från alla väderstreck, ljungen blommar och backtimjan doftar runt den som aldrig, aldrig helt, har lämnat sin barndoms dröm om att bli skogvaktare.

Jo, det händer att han längtar upp på scen också. Även om artisten Ulf Lundell blivit allt mer främmande för honom själv.

–Snart vet jag inte om han är någon som publiken har skapat eller om det är en person som vi har skapat tillsammans. Ställer jag mig på scen måste jag gå tillbaka 20 år i tiden, hämta upp låtarna som jag skrev då. Det blir allt mer outhärdligt.

Bör du inte vara sexig också, för kvinnornas skull?

Frågan får honom att ducka lite. Nja, så många kvinnor kommer inte längre till Ulf Lundell-konserter, hävdar han. Där är i stället männen, som försjunkit i gamla minnesbilder och åter blivit pojkar.

–Men det funkar inte längre att ta fram den där gamla fotoboks-Ulf Lundell. Att vara författare, och konstnär, är att leva mer i nuet.

Det är inte så enkelt som att du tröttnat, med åldern?

–Kanske, jag vet inte än. Jag vet bara att jag inte skrivit låtar på väldigt länge.

Nej, han säger inte att tystnaden, oförmågan, ger honom ångest. Mer att han funderar över vad som hänt.

–Ibland tror jag staden är bra för kreativiteten, ger den friktion och frustration som behövs. Det är möjligt att det är för fridfullt på Österlen.

Nja, några bråk finns där väl. Som hans fejd med Kivik Art Centre om konstnären Antony Gormleys 18 meter höga betongtorn.

–Det var väl det sista jag ville när jag flyttade till landet, att hamna i en dum grannfejd. Men vem vill bo granne med ett utsiktstorn. Jag har hört folk som gått upp i tornet med kikare och kunnat se vad jag gör i min ateljé, det är inte så kul.

Nu har kammarrätten slagit fast att tornet är en byggnad som kräver bygglov.

–Men jag förväntar mig inte att det försvinner. Istället ger kommunen säkert bygglov i efterhand, det är väl det som kallas kommunalpolitik. Eller också kanske jag ska se om jag kan få köpa det, ställa det på min egen gårdsplan…

Han suckar över att det blev som det blev. Har full förståelse för att bygden behöver det som lockar folk, turister. I boken Allt är i rörelse sveper en våg av sorg, eller är det kanske pessimism, över samhällsutvecklingen.

–Sorg vet jag inte. Snarare är det väl en fråga om relevans. Den socialdemokratiska politik som var relevant från min far kom till stan i början av 30-talet och en bra bit in på 80-talet tog slut över en dag. Jag minns den precis. Jag hängde inte alls på Café Opera så mycket som det påstods men jag minns den dagen när börsyuppierna tog över bardisken med sina plastkort och i ett slag förvandlade en fantastisk krog, där alla fick plats, till något helt annat. Så förvandlades hela Sverige, blev till en galen värld. I dag vill alla ha det övre medelklassliv som Reinfeldt och Borg utlovar.

Han kommer själv från det folkhem som hans egen pappa spikade ihop, vet hur villkoren var. Nu har han passerat 60 och blir allt mer lik mannen som han tog avstånd från redan som 14-åring och sedan aldrig kom nära igen, försonades med.

–Jag minns när pappa tog in mig på mitt pojkrum och sa att om vi inte slutade bråka, han och jag, skulle han lämna oss, skiljas från min mor. Så gör man bara inte.

Och nu, vilka av pappans drag känner Ulf Lundell igen hos sig själv? Han letar efter orden, hittar drag som idoghet, att alltid ha något att göra.

–Han hade också svarta, mörka sidor – det har jag också haft men försökt göra upp med. Nu är han död men min mor lever, är 91 år och helt klar i skallen.

Genom sin mamma, det är han själv som drar parallellen, har han insett hur viktig humorn är i ett förhållande. Ska han leva med en kvinna måste de kunna skratta ihop.

Han sitter vänd mot mig nu, som om detta ändå var viktigt, måste bli rätt förstått: Att tvåsamheten inte är enkel, aldrig har varit, men att han i dag lever med en kvinna där allt fungerar. Han tänker inte gå närmare in på relationen, kan bara konstatera att den är lätt.

–Men så har jag heller aldrig levt med någon som tar hand om sig själv lika mycket. Tidigare har det varit kvinnor som i stort sett flyttat in i min värld och det är nog inte så alldeles smart. Åtminstone bör man ha ett körkort så man kan lämna den världen.

Men har du inte alltid sökt unga kvinnor att sätta på en piedestal, där man lätt förlorar markkontakten…

Han protesterar, surmulet.

–Jag sätter dem inte på någon piedestal – och det skulle förvåna mig oerhört om jag blev förälskad någon mer gång i livet. Det kan jag tacka Fittstimsracet för, att de städade bort min romantiska syn på kvinnor.

Han kan fortfarande bli kär, säger han. Men inte förälskad. När jag ber honom förklara skillnaden tar han den tålmodigt:

–Förälskelse är mer eller mindre en illusion, en sjuka som jag är övertygad om bottnar i någon brist från barndomen. Något triggas igång så man inbillar sig att om bara en speciell person finns i ens liv så faller allt på plats. Det tror jag inte längre. Men att vara med någon man tycker om, och vilja träffas igen, då är man snarare kär än förälskad.

Vad är då kärlek?

–Något allomfattande, ett sätt att ta världen på.

Bokens Joar dricker te med kvinnan som blir allt viktigare för honom. Frågan är om stunderna där i lampskenet på hans gård också handlar om åldrandet, att efter 60 planar heta nätter ut i en mer ömsint vardag?

–Ja, ungefär så. Man blir förhoppningsvis en hyggligare människa också, inser vad som är värdefullt och vad som är värdelöst. Själv sitter jag inte så ofta med en bok på kvällarna men när den kvinna jag lever med gör det är det ett väldigt bra komplement till min stirriga natur.

Förr kunde han välja att fly in i alkoholdimmorna. Idag, han säger det utan affekt, som om vi talade om lavendeln mot hans ateljévägg, föredrar han nykterhet. Utan att vara nykterist:

–Men alkohol ger inte så mycket mer. Det blir ett vällovligt kaos ett tag där man kan få några bra idéer men jag är betydligt trevligare och roligare som nykter. Därför försöker jag hålla mig till det även om man ibland kan behöva – ja, en religiös upplevelse. Jag ju inte den som dricker ett glas vin och sen är det bra.

Bakfyllorna som din stackars Joar går igenom är gräsliga…

–Jo, du, de kostar på. Frågan är hur länge man kan köra ner sin kropp …

Det är så mycket han vill hinna med. Resa till Kina, Japan och Indien. Kanske bo någonstans i södra Europa vintertid .

–Fast häromdan såg jag ett snöfall på tv och mitt hjärta snörptes åt och jag tänkte, hur ska jag kunna leva utan snö.

Boken slutar med sammanfattningen, den hoppfulla:

Inget rep runt takstolarna.

Jag vill leva.

Måste köpa dammsugarpåsar.

Plus raden han lade till efteråt, den som lyfter som storskarven utanför vårt fönster:

Det är uppbrott i luften.