Hos Birgitta Sandberg lever fortfarande 1950-talet. ”Det enda som är Ikea här är det där datorbordet som min man svor ve och förbannelse över”.
Morgonsolen silas genom höga tallar och ner över radhuslängorna på Riksrådsvägen, mitt mellan Bagarmossen och Skarpnäck. Den landar på köksbordet på nummer 56, hemma hos Birgitta Sandberg, och lyser upp hela rummet: den vinklade väggen mot hallen, de milt rosagröna tapeterna med gammaldags blommotiv och de 70-talsbruna detaljerna på köksskåpen.
– Det är det jag älskar mest av allt, ljuset, säger 81-åriga Birgitta Sandberg och pekar på strålarna som letar sig tvärsigenom huset.
Den kärleken har fått henne att stanna i 50 år. Redan innan den sista tegelstenen lades på plats 1956, var hon och hennes man här, såg sig omkring och blev förälskade. De reserverade sitt hus och så fort byggarbetarna lämnade området flyttade familjen in. Nu är de fem barnen medelålders och maken inte längre i livet, men Birgitta Sandberg har inte en tanke på att flytta. Det är förståeligt. Riksrådsvägen anses nämligen vara ett av Sveriges mest unika radhusområden från 1950-talet.
I dag firas 50-årsjubileet med öppet hus i området. Vem som helst kan komma hit, gå på guidade turer i några av husen – bland annat Birgitta Sandbergs – och delta i olika aktiviteter. Allt på 1950-talstemat, förstås.
När husen byggdes hade den stora radhusutredningen just genomförts och man ville marknadsföra radhuset som ett bra alternativ för barnfamiljer. Man ville också höja dess status som boendeform eftersom de flesta hellre köpte fristående småhus.
Då föddes idén till Riksrådsvägen: radhus i hyresrättsform som var specialritade för att underlätta vardagen för stressade mammor och hemmafruar. Planlösningen skulle vara öppen så att de kunde ha koll på lekande barn samtidigt som de skötte hushållet.
Materialvalen var praktiska och i köket fanns smarta lösningar som brödsmuleuppsamlare under skärbrädan och värmetåliga asbestbänkar där man kunde ställa heta grytor.
Arkitektparet Léonie och Charles-Edouard Geisendorf tog itu med arbetet. Han var en av männen bakom utredningen, medan hon hade arbetat med den legendariske arkitekten Le Corbusier och ritat flera byggnader runt om i Stockholm.
Men Birgitta Sandberg var ingen hemmafru. Hon hade en karriär som vilken 2000-talsmorsa som helst och det var inte den praktiska planlösningen som tilltalade henne. I stället föll hon och hennes man för naturen som låg inpå knuten och det estetiskt tilltalande i den öppna planlösningen. Av de 114 husen i området är det bara sju som ser ut som hennes: byggt i tre halvplan som gradvis följer sluttningen upp mot skogen.
– Det är så fint, något alldeles speciellt, säger Stina Hagelqvist när hon ser sig om på Riksrådsvägen 56.
Hon är arkitekturhistoriker och bor några hus bort med sin familj. På ett sätt är hon den typiska Riksrådsvägenbon år 2006. De flesta är nämligen barnfamiljer där föräldrarna har kreativa jobb och råd att betala upp mot tre miljoner för ett hus.
Redan första gången Stina Hagelqvist besökte området, år 2000 när de precis hade ombildats till bostadsrätter, visste hon att hon ville bo här.
– De är snäppet vassare än andra 1950-talsradhus i Stockholm. Jag är i och för sig jävig, men de är väldigt tuffa, framför allt med sin blandning av material: det mörka teglet, eterniten, spritputsen och de gröna listerna kring fönstren, säger hon.
Det är svårt att säga vad som är mest tidstypiskt för husen på Riksrådsvägen, men Stina Hagelqvist pekar ut några detaljer: materialblandningen, formspråket och det nära sambandet mellan ute och inne. När husen byggdes passades de noga in mellan tallarna som redan växte i skogsområdet.
Sedan några år tillbaka är radhusen kulturskyddade. I kommunens detaljplan kommer de snart att få så kallad q-märkning som innebär att man inte får göra vilka ingrepp man vill i planlösningen, exteriören eller naturen runt omkring.
Däremot finns det ingenting som hindrar de boende från att renovera inomhus – så länge de inte slår ut väggar eller sätter upp nya.
– Man diskuterar hur man ska kunna skydda interiörerna, men det är svårt. Då är man ju inne i folks hem och petar, säger Stina Hagelqvist.
Medan Birgitta Sandbergs inredning framkallar sköna nostalgirysningar med sina mönstrade tapeter och gammaldags möbler, har Stina Hagelqvist och hennes man skapat en modern variant av 1950-talet. Nyproducerad stringhylla över köksbordet, second handfåtöljer och tyger med retrokänsla.
I höst ska de renovera köket – men på ett helt tidsenligt sätt, berättar hon och visar de klassiska rostfria skåpsbeslag som de hittade efter mycket letande.
Annars har de inte ändrat mycket i sitt hus. Det har klarat utvecklingen och tidens gång bra, tycker Stina Hagelqvist, även om 1950-talsarkitekterna hade en annan syn på boende. Till exempel är hallen så liten och trång att man knappt kan krångla in en barnvagn – och ännu mindre en stor, modern soffa.
– Det som inte har klarat sig är utemiljön. Kanske beror det på vår tids ”mitt hem är min borg-tänkande”. Trädgårdarna har blivit större och buskarna har vuxit sig höga och skyddar från insyn. Från början var det meningen att alla trädgårdar skulle vara små och allmänområdena desto större. Det bor kanske en bonde i oss alla, man vill ha en egen täppa att påta i.
Innan vi vinkar hejdå berättar Birgitta Sandberg att Léonie Geisendorf, som i dag är runt 90 år, var hemma hos henne en gång. Hon kom inkognito på en guidad rundtur, men Birgitta kände igen henne.
– Hon ställde sig där uppe vid fönstret i vardagsrummet och sa ”det här huset, det är det enda som bara jag och inte min man har ritat, det är jag så lycklig över”.
