Anneli är 26 år, jobbar på kafé och sover i samma påslakan som när hon bodde hemma. Hon är kär i en improduktiv och närig musiker som behandlar henne som sin butler, och när hon tvingas berätta om sig själv säger hon ”så här ser mina bananer ut” eller beskriver hur lång tid det brukar ta henne att promenera hemifrån till jobbet.

I Anneli är en ny SVT-giv från Sissela Benn, geniet bakom karaktären Filippa Bark, och regissören Dan Zethraeus som gjorde vrålpopulära Mia och Klara. Manuset är oförutsägbart, replikerna körda genom jospressen, skådespelarna välcastade. Precis där man tycker sig känna igen gängse samtidsironi, vrids alltsammans ytterligare ett varv (”Här är din skagen-ciabatta”).

Fingertoppskänslan är i det närmaste perfekt – att kalla rapparen Timbuktu för Jason kan faktiskt sammanfatta en hel personlighet. Till och med greppet att låta Benn spela mot sig själv i scener där Anneli hamnar i diskussion med sin något mörkare sida Liket, fungerar alldeles utmärkt. Som en liten ond djävul på axeln, en sådan som seriefigurer brukar ha när de är ute på otyg, vill Liket bara sova vidare, bli full och ljuga.

Det är lustigt hur fullständigt uddlös satiren i Elfte timmen är, trots stora ambitioner. Och hur I Anneli, som inte alls trumpetar något om samhällssatir, ändå blir just det. Kanske omedvetet, inte desto mindre träffande.

För Anneli är just så loseraktigt poänglös som unga kvinnor absolut inte får vara. Unga män kan i viss mån fortfarande driva omkring som rön för vinden, supa ner sig i apati och spela på ickeexisterande karriärer inom ”konsten”. Men unga kvinnor ska vara som Rebecka, den snygga tjejen som sitter vid fönsterbordet på Annelis kafé och stressar över deadlines och statusmarkörer. Är hon Blondinbella? Sofi Fahrman? Som ung i dag måste man vårda sitt personliga varumärke, prestera, få syre genom entreprenörsandning.

Anneli är bara ”könstig”, beige på gränsen till att flyta ner i caffelatten hon serverar. Hon är undfallande mot sin galna kattkvinna till chef, beklämmande artig mot en kärlekskrank väktare som frekventerar kaféet och monumentalt superfel så fort hon kommer i närheten av dönicken hon är kär i.

Hon har helt enkelt en personlighet som totalförbjöds samtidigt som modebloggen uppfanns. Samtidigt är hon väl medveten om hur hon borde vara, hennes pappa skickar tidningsurklipp om Sveriges rikaste 26-åringar och Liket påminner om att hon tycker att det är sjukt snyggt med stora bröst.

Sissela Benn får emellanåt Papphammar att framstå som avslappnad. Jag önskar att hon får plats och pengar att fortsätta med det. Gärna, om så krävs, på bekostnad av mindre spännande ”satiriker”.