Dag för dag växer det stora hotell- och kongresskomplexet Stockholm waterfront fram och tar över den dominerande roll i stadsbilden som Stockholms stadshus haft i snart ett sekel. Men detta är bara upptakten till en förändring av hela detta känsliga stadsområde som saknar motstycke i modern tid. Över spårområdet planeras ett betongdäck som ska bära en helt ny stadsdel, till innehållet större än Hötorgscity. Därtill kommer ett planerat höghusvid Vasagatan.
Norrmalm ska läkas samman med Kungsholmen heter det i programmet för Västra city. Två stadsområden som topografiskt skiljs åt av ett låglänt vattenområde, Klara sjö, ska alltså läkas ihop av en högplatå. Det låter onekligen märkligt. Men det är knappast omsorgen om stadsbilden som gett upphov till planerna på den nya stadsdelen. I grunden handlar det om att exploatera de potentiella värden som ligger i det centrala läget.
Ju högre och tätare man bygger här desto större intäkter genereras för byggherren, eftersom man räknar med att det alltid kommer att finns företag och personer som är villiga att betala för läget. Eftersom även de gigantiska kostnaderna för att bygga själva betongdäcket samtidigt ska täckas av dessa intäkter drivs exploateringen upp ytterligare.
Principen i all stadsplanering är att kortsiktiga exploateringsintressen ska balanseras av offentliga myndigheter och politiker, som har till uppgift att värna om allmänna intressen och oersättliga historiska värden. Det kommunala planmonopolet innebär att det är staden som gör upp stadsplaner. Men alla vet ju också att varje extra kvadratmeter i byggrätt som läggs in i planen är hårdvaluta för den som bygger på attraktiv mark. Centralstationen och bangården ligger på mark som en gång var statens. Numera ägs SJ:s mark och fastigheter av Jernhusen, ett statligt ägt företag som drivs kommersiellt. I kraft av sitt värdefulla markinnehav har det i praktiken blivit ett mäktigt fastighetsbolag.
Västra city är Jernhusens och Stockholms stads gemensamma projekt. Det betyder att balansen mellan ekonomiska vinstintressen och offentliga värden blir otydlig. Vi vet inte vilka hänsyn och uppgörelser som egentligen ligger bakom de vackra ord som står att läsa i officiella planprogram. Vad vi kan ana är en process som lett till en skenande exploatering, där man tappat alla proportioner.
Stockholm har förvisso förändrats kraftigt tidigare, men man har hållit fast vid en given takhöjd. Det har hittills räddat stadsbilden från att splittras sönder som i många andra städer i världen. Stockholm har en plats på kartan bland världens vackraste städer på grund av den fina balansen mellan bebyggelse och vatten.
Till de värden som gör Stockholm till ett riksintresse för kulturmiljövården hör stadssilhuetten med den begränsade hushöjden. Mot dessa värden är de nya planerna kring Centralen ett klubbslag.
Eva Eriksson är arkitekturhistoriker och arkitekturkritiker i SvD.
