Det var alldeles för mycket handkräm som satte igång larmet. Plötsligt stod jag där på flygplatsen i Chicago bredvid en maskin som blinkade om att mina så väl insmorda händer bar spår av explosiva ämnen. Det här kan både bli en historia om vad handkrämer egentligen innehåller som en berättelse om hur den amerikanska flygsäkerheten hela tiden når nya höjder. När jag efter en stund får lämna rummet föreslår vakten, med texten ”Homeland Security” broderat på skjortan, att jag till nästa gång ska vara försiktig med att smörja in händerna före säkerhetskontrollen.

I ett land som befinner sig i krig finns hoten runt varje hörn. Just detta har skådespelaren Damian Lewis, som har en av huvudrollerna i den briljanta tv-serien Homeland, fått erfara. I serien spelar Lewis den före detta soldaten Nicholas Brody som efter sin stationering i Irak byter agenda och ger sig ut för att motverka USA. Brody är den store fienden i Homeland – för övrigt president Obamas favoritserie, som i måndags hade säsongspremiär på SVT – och den som CIA-agenten Carrie Mathison (Claire Danes) försöker avslöja.

I intervjuer har Lewis berättat hur han blivit konfronterad av tittare som varit övertygade om att han varit en terrorist i verkligheten. ”Ibland har jag varit rädd att få skallen inslagen” förklarade han i en av de många intervjuer som fyllde amerikanska tidningar inför den amerikanska säsongstarten.

Historiens ironiska detalj är att Lewis fick sitt stora genombrott när han spelade major Richard Winters i Steven Spielbergs och Tom Hanks andra världskriget-hjälteepos ”Band of Brothers”. Från allas vän till nationell fiende lika snabbt som det går att bläddra igenom ett manuskript.

Det är ett viktigt val som äger rum i USA om mindre än en månad. Hur det kan tänkas gå verkar få vilja gissa och inte blir bilden klarare efter att ha tillbringat två veckor i norra USA. I de nordliga delarna av Minnesota, dit vi anländer med en Greyhoundbuss en kall kväll, vill alla hellre prata om Sverige. Om sjukvården, äldreomsorgen och det sociala skyddsnätet. Vi får förklara det uppdaterade politiska läget: berätta om ”line of work”, ”more money in the wallet” och ”drug eyes in the middle of the face”.

De verkar inte riktigt vilja förstå de nya premisserna. Där uppe vill man hellre se Sverige som det en gång brukade vara. Få en bekräftande hälsning från det gamla landet. På en mack blir jag tvångskramad av en äldre dam som ropar att hon är svensk. Hon har aldrig varit i Sverige och kan ingen svenska, men älskar landet där hennes släkt kommer ifrån. Allt är ju så bra där, säger hon. ”Mycket bättre än här”.

På planet hem läser jag i Aftonbladet hur sportjournalisten Bo Hansson försvarar att han använt ordet ”svarting” om en fotbollsspelare i AIK. ”Jag är så gammal så jag har en annan bakgrund med sådana här ord”. Som om att vara gammal skulle vara en ursäkt för att bete sig historielöst. När jag blundar kan jag fortfarande se den tindrande svenskättlingen som står där på bensinmacken och vinkar åt oss och drömbilden av Sverige.