Umberto Ecos nya bok ”Om fulhet” (recenserad i SvD 25/1) behandlar bland annat den estetiskt och moraliskt vitala frågan om vad som händer med det fula och groteska när det får en konstnärligt fulländad gestaltning. Är ett vederstyggligt motiv fult eller vackert, motbjudande eller tilltalande, när det låtit sig exponeras för konstnärens utsökta blick för estetiska kvaliteter? De här principiella spörsmålen är tydligt besläktade med de problem som dryftas i en nyutkommen och läsvärd antologi, Literatur und Holocaust , utgiven av anglisterna Gerd Bayer och Rudolf Freiburg. Ur en rad olika perspektiv ställs här frågan på sin spets: är det över huvud taget möjligt att ge något så ofattbart genomgripande och brutalt perverterat som Förintelsen en litterär gestaltning?

Trots denna högst begripliga skepsis har väl ingen annan händelse i historien varit föremål för en sådan massiv bearbetning i litteraturen – från de direkt drabbades vittnesskildringar via den ”andra generationens” reflekterande tematiseringar till den ”tredje generationens” mer obesvärade och distanserade Holocaust-litteratur. Den litterära debatten om Förintelsen som tema och motiv har så under ett halvt århundrade resulterat i ett brett spektrum av hållningar och motsättningar, främst inom de tyska och anglosaxiska språkområdena. Här har röster som exempelvis författaren Aharon Appelfelds – ”Håll litteraturen borta från det där brinnande området. Låt siffrorna tala, låt väldokumenterade fakta tala” – och Adornos sats om det barbariska i att skriva dikter efter Auschwitz krockat med Kertész övertygelse om att man efter Auschwitz just inte kan skriva om någonting annat än Auschwitz.

Antologins tolv bidrag – ursprungligen föredrag i en föreläsningsserie vid Friedrich-Alexander-Universität i Erlangen-Nürnberg i fjol – belyser, var och en på sitt sätt, den övergripande diskussionen om Förintelsen som historiskt faktum kontra Förintelsen som litterär och kulturell representation.

De som tvivlat på den konstnärliga gestaltningens förmåga att sprida kunskap om nazisternas förintelseläger har inte minst pekat på den överhängande risken att skönlitteraturen per definition lätt låter sig reduceras till ett slags ”angenämt tidsfördriv” eller i bästa fall till vad som föraktfullt uppfattas som ”intellektuell underhållning”.

I debatten har man också måst ta hänsyn till uppfattningen att ”rekonstruktion i slutändan alltid avslöjar sig som konstruktion” och till etiska argument som hävdar att varje litterarisering av det fasansfulla bara innebär ytterligare en förödmjukelse av offren.

Men detta måste vägas mot ett mer allmänt behov av att ge de oerhörda händelserna en mer subjektiv och personlig tolkning. Detta behov tycks i sin tur stödja sig på det välkända faktum att många överlevande upplevt koncentrationslägrens realiteter som obegripliga och overkliga, och som därför kräver någon sorts gestaltande omskrivningar av den befintliga dokumentationen för att göra innebörden av Holocaust om inte fattbar så åtminstone till föremål för olika uttydningar.

Här utmärker sig i antologin särskilt Georg Langenhorsts artikel om poeterna Nelly Sachs och Paul Celans religiöst och existentiellt präglade tolkningar av Förintelsen, men också Rudolf Freiburgs högintressanta introduktion till den teodicé-diskurs – hur kan det onda existera i en värld skapad av en god Gud? – som i decennier präglat litteraturen om Förintelsen.

Som en ort för den totala förintelsen har koncentrationslägret ofta fått tjänstgöra som det yttersta argumentet för en ateistisk världsbild. Och ingen har väl tydligare satt fingret på den till synes fullständiga frånvaron av en Gud än den i grunden djupt troende Elie Wiesel. I sin debutroman ”Natten” beskriver han i ett stycke hur nazisterna i en barbarisk straffaktion tvingar lägerfångarna att bevittna hängningen av ett barn. Wiesel hör då hur en av de förtvivlat maktlösa medfångarna upprepade gånger frågar sig var i himlens namn den barmhärtiga Guden är någonstans. ”Var han är?” hör Wiesel en röst inom sig svara. ”Där är han – hängande i galgen…”