Det bör ha varit på vårkanten 2009. Tidskriften Axess bjöd in till stort kalas för att presentera ett nytt och delvis omgjort nummer av tidskriften. När jag skulle lämna tillställningen stötte jag ihop med Ann Heberlein och Svante Weyler. Jag hade en gång tidigare träffat Heberlein, Weyler känner jag. Vi bytte några ord, jag gick.

Detta var bara några månader efter att Heberleins bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” utkommit. Jag hade läst den med en stigande obehagskänsla – här fanns fina partier som med en utlämnande insiktsfullhet skildrade ett sjukdomstillstånd men också avsnitt som jag tyckte borde ha fått stanna i det privata.

När jag lämnade festen tänkte jag: ”Hur orkar hon synas offentligt? Tufft. Men hon har ju Svante vid sin sida.”

Denna, i normala fall poänglösa, interiör gör sig påmind efter några veckors debatt, spekulationer och utfall kring Ann Heberleins nya bok ”Ett gott liv”. Innan boken ens landat i handeln braskades det på i en del tidningar. Det spekulerades i Heberleins hämnd, i hur hennes förläggare utnyttjat henne och att boken var en rejäl uppgörelse med Weyler. Hon menade att han använt sig av hennes sjukdom för krassa syften, han kommenterade till en början inte skriverierna. Senare hävdade han att hennes beskrivning är en förvanskning.

Frågor om vad som är moraliskt rätt eller fel, vad man får eller inte får skriva restes än en gång. Vems är ansvaret: författarens eller förlagets? Paralleller drogs till Strindbergs vitriolosande uppgörelser med sin samtid såväl som till Lars Noréns mer detaljerade nålstick mot sin omgivning.

Ja, en lätt igenkännlig, uppblåst och ofta rätt beklämmande mediedramaturgi som griper in i konflikter människor emellan – ord står mot ord, tolkning mot tolkning och till syvende och sist lägger den ett vått täcke över läsningen av den bok som först nu utkommit.

För hur ska man läsa boken? Avsnitten om Weyler är ju sammantaget bara en mindre del av innehållet, men det går ändå inte att utan förbehåll hänge sig åt texten. Frågor om varför Ann Heberlein skrivit boken tränger sig på. Är det ett uppriktigt försök att söka meningen med allt hon gått igenom eller är det bara ett raffinerat användande av intellektuella resonemang för att sticka kniven i en tidigare samarbetspartner? Samt alla nyanser däremellan, förstås.

För vad som tydligt framgår av boken (liksom intrycket jag själv fick våren 2009) är att Weyler hela tiden fanns där, före, under och efter utgivningen. Då som stöd, men nu – alltså med ett par års distans – snarare som utnyttjare.

Så visst var jag störd när jag började läsa men kunde snabbt konstatera att i likhet med Weyler har Heberlein ordet i sin makt. I uppgörelsen med den tidigare kompanjonen liknar ”Ett gott liv” Maja Lundgrens roman ”Myggor och tigrar”, där hon lite en passant också gör upp med några tidigare arbetskamrater på Aftonbladets kulturredaktion.

Till skillnad från Strindberg som gick till attack mot människor som han tyckte hade fel, eller hade gjort honom orätt, så slår både Lundgren och Heberlein sina motståndare genom att också banka på sig själva. Det är effektivt och framkallar sympati och trovärdighet – hon är ju skoningslös mot sig själv så… Men det är självklart inte ”fair play” eftersom de som angrips inte har någon möjlighet att försvara sig och som läsare måste man förhålla sig skeptisk till bokens utsaga.

Med dessa reservationer läser jag en bok som i övrigt är öppen och sökande – en tankebok. Den är upplagd som en encyklopedi över tillvarons stora och små frågeställningar. Varje avsnitt inleds med ett nyckelord och dess förklaring från Nationalencyklopedin, och ur det sammantagna skall meningen med livet så som Ann Heberlein tänker sig den vaskas fram.

Till sin hjälp har hon en diger lista med filosofiska och skönlitterära verk. Hon är skicklig på att skanna av livsfrågorna och lyckas till dels göra teoretiskt komplexa sammanhang tillgängliga. Det är de stora, övergripande frågorna som attraherar henne: kärlekens väsen, den förenklade bilden av godhet, ondskans lockande mysterium, Guds närvaro, döden, sjukdom, jaget och identiteten. Samtidigt är slutsatsen – vad som kan tyckas lite banalt – att det är i det lilla livet, med familjen och de nära vännerna som livet får verklig mening.

Då och då bränner det till, kanske allra mest under ”sökorden” klass, mening och medelklass. Som för många som gjort just klassresan är identiteten starkt förknippad med barndomens att inte ha det andra hade. Jag har sett och läst det förr och det är en identitet som tycks ge en slags röntgenblick för att avläsa klassbetingad falskhet, vilket det även finns några exempel på i boken.

Trots bokens till synes objektiva upplägg är det en starkt subjektiv skildring. Det är, påpekar hon, ingen universell utsaga: ”Jag vet bara vad det är att vara jag”.

Ann Heberlein skriver sig in i texten för att skriva sig fram till insikt. Meningarna får sammanhang i skrivögonblicket så att läsaren får en känsla av direkt tilltal. ”Ett gott liv” är dock en innehållsligt spretig och i vissa delar repetitiv bok. Så är det antagligen när man ställer en massa frågor till livet. Boken är spretig precis som sökandet efter meningen med livet är det – och naturligtvis utan givna svar.