De omfattande nedskärningarna på Statens musikverks avdelning för arkiv och bibliotek väcker många frågor. Det handlar om meddelarskyddet för personalen, tystnadsplikt, hot om repressalier samt flytt av personal från biblioteket till verksadministrationen innan de blir uppsagda för att dölja att nedskärningarna bara drabbar kulturarvsområdet. En grundläggande följdfråga är naturligtvis hur lämpligt det var att placera en operativ verksamhet som musikplattformen i en kulturarvsinstitution?

Det här inlägget ska lyfta fram ett annat perspektiv: är det möjligt att säga att myndigheten Statens musikverk i fortsättningen kommer ha möjlighet att uppfylla den instruktion som myndigheten har? I det positivt färgade pressmeddelandet från den 5 februari hävdar myndigheten (via kommunikationschefen Eva Andersson) att de ska ”utföra vårt uppdrag på ett mer effektivt och mer ändamålsenligt sätt”. Hur uppdraget blir bättre utfört genom att minska antalet arkivarier, bibliotekarier och assistenter övergår nog de flestas fattningsförmåga.

Enligt statens uppdrag ska myndigheten ”dokumentera, bevara, främja, bygga upp kunskap om och tillgängliggöra teaterns, dansens och musikens kulturarv” (SFS 2010:1922). Redan den gamla organisationen var för liten, man har känt sig tvungen att säga nej till en del donationer av arkiv och mängder av arkivmaterial ligger obearbetat. Att den nya organisationen också innebär att det inte längre kommer finnas en musikbibliotekarie gör situationen än mer ohållbar. Oklart är också hur hanteringen av de tusentals fjärrlån till bibliotek, orkestrar och teatrar ska lösas i fortsättningen.

Musik- och teatersamlingarna är världsunika. Biblioteket tillhör inom området ett av de större i världen. Mängder av internationella forskare söker sig också till samlingarna.

En annan del av uppdraget är att myndigheten ska samarbeta med universitet och högskolor. Mängder av studenter söker underlag för sina examensarbeten i samlingarna, studenter lånar kurslitteratur på biblioteket och flera forskningsprojekt är helt beroende av samlingarna. Hur ska servicen till och samarbetet med dessa grupper kunna fortsätta?

Kulturdepartementet anordnade 29 maj 2012 ett seminarium om forskningssamverkan mellan akademi och kulturinstitutioner. Signalerna från regeringen är tydliga både i verkets instruktioner och i departementets aktiviteter, kulturarvet ska användas i forskningen.

Den fråga som jag riktar till generaldirektör Stina Westerberg, är hur är det möjligt att fullfölja uppdraget efter dessa nedskärningar? En följdfråga är varför alla nedskärningar ska ske enbart på kulturarvssidan, vilket måste ses som ett brott mot myndighetens uppdrag.

Rikard Hoogland

Prefekt institutionen för musik- och teatervetenskap, Stockholms universitet