En sak som jag tänkte på, både privat och med filmen, är juderiet. Senast jag var nere hos dig så firade du shabbat med dina barn. Gör du alltid det?

–Nja... jag brukar ta ett glas vin och bryta lite bröd. Men jag gör det mest när du är där. Och jag kommer nog att göra det med dem när de blir lite äldre. Det känns lite meningslöst nu, när de är så små. De förstår ju inte vad man håller på med.

Det är ju lite lustigt om man tänker på hur våra liv har sett ut, de första 15 åren var jag den som var mest inne på juderiet, det var jag som sjöng ett långt parti på min bar mitzva.

–Då kanske vi har flippat lite och bytt perspektiv. Men ponera att du skulle få en son, skulle du inte låta honom omskäras då?

Jag tänker på det lite då och då, och det beror på dagsform.

–Det skulle vara jättekonstigt för mig om ditt barn inte var ­omskuret. Det skulle kännas konstigt när vi springer och badar nakna och en liten kille som inte är omskuren. För mig känns det konstigare att inte omskära.

Jag tror att jag skulle låta min son omskäras, men jag skulle nog inte alls prägla honom med det arvet.

–Jag vill inte dra ner några ­böner över dem, men jag vill ju kunna ta med dem till Israel.

När jag läste din senaste diktsamling tyckte jag att den handlade väldigt mycket om vår farmor och farfars historia, på 10- och 20-talet. Det är något du rotar i som jag inte riktigt känner igen mig i. Går du och funderar mycket på det?

–Jag skrev den just när jag fick barn själv och då funderade jag mycket på det, ”vad är det för gener jag kommer med här”. På något sätt tänkte jag att det var jättefint att de är så blandade. Sedan har jag alltid tyckt att Ungern är ett väldigt roligt land som har något speciellt.

Det är lite lustigt, för där verkar vi ha helt olika uppfattningar Jag brukar alltid hävda att min släkt kommer från Tjeckoslovakien och du säger Ungern. Det är väldigt subjektivt var man kommer ifrån.

– Ja, helt subjektivt. Jag tycker att det är lite konstigt att säga Tjeckoslovakien för det finns ju inte längre.

Just därför tycker jag att det är desto roligare.

–Jag har alltid gillar ungrare. Houdini var ungrare.

Min rollfigur i filmen är en judisk kille som måste skapa sin egen judiska identitet där tjejer kan gå med kippa och man kan äta ostron på fredagkvällarna. Och så får han en son och måste ta ställning till det han kommer ifrån.

–Poängen är också att när ­filmen börjar så har han blivit ensam med sonen, och då måste han göra en massa aktiva val. ­Tidigare har han kunnat luta sig mot sina föräldrar och sin exfru. Han har inte någonsin tänkt på vad han själv står för. Då börjar han undra, ”allt det jag tycker, är det verkligen mina åsikter?”. Det har jag tänkt på en del på sistone – har jag över huvudtaget några åsikter som är mina?

Jag måste fråga dig en sak: om vår film var en stad i världen, vilken stad skulle den vara?

Vilken stad? Det var väl en rätt abstrakt fråga? Det är väl upplagt att dra till med Tel Aviv men det vore roligare att komma på något annat. Har du själv ett svar på det?

–Nja, men jag bodde ett år i Malmö, och då tänkte jag att om New York låg i Ryssland skulle det bli Malmö. Jag tror inte att vår film är Malmö, men den känns som en stad som är som New York men ligger i Ryssland.