Hur mår Sverige? Fyra av årets bästa svenska böcker, två romaner och två diktsamlingar, ger en fingervisning.

De jag tänker på är:

• Johan Kling – Människor helt utan betydelse.

• Karolina Ramqvist – Flickvännen.

• Johannes Anyuru – Städerna inuti Hall.

• Ragnar Thoursie – Sånger från äldreomsorgen.

Kling och Ramqvist står för en mental lägesrapport när de skildrar vår tids vanligaste tomhet, den som uppstår i jakten på framgång.

Anyuru och Thoursie kopplar ett politiskt grepp om det samtida Sverige. Det skiljer 60 år mellan de två poeterna som beskriver en hårdnande samhällsmaskins mänskliga slaggprodukter, i Anyurus fall de som inte släpps in, i Thoursies de som blev över.

En av dikterna i Thoursies bok avslutas med en fråga som egentligen alla fyra böckerna ställer:

Vart tog folkhemmet vägen?

Johan Kling och Karolina Ramqvist har skrivit två stilistiskt oerhört drivna romaner. De låser fast berättarperspektivet hos sina huvudpersoner, som det inledningsvis är svårt att känna någon större sympati för. Men till slut gör man det i alla fall, förmodligen för att båda romanerna så tonsäkert beskriver de miljöer som skapat dem.

Klings huvudperson Magnus driver omkring i Stockholms mediekretsar i jakt på jobb. Han är alldeles för tafatt för att passa in den stenhårda konkurrenssituationen och går på nit efter nit. Samtidigt väntar han oroligt på ett telefonsamtal från sin flickvän Josefin, vars trohet han är högst osäker på. Magnus är en provocerande tam personlighet. Vid ett tillfälle ska han äta på McDonalds: ”Killen i kassan missuppfattade min beställning och jag fick fel mat, men jag sa inget.”

Karolina Ramqvists gangsterbrud Karin är ensam i sin lyxvilla. Hennes man, John, är iväg på någon av sina kriminella eskapader. Även Karin provocerar läsaren genom sin oförmåga till djupare reflektion. John har gett henne ett liv i lyx och därmed också fyllt det med mening. I botten finns här en tämligen skarp kritik av konsumtionssamhällets ideal. Det kan låta högtravande, men Ramqvists bok är inte på minsta sätt pretentiös. Hon låter den måttlöst ytlige Karin föra ordet och lämnar åt läsaren att reagera.

När jag läste Klings och Ramqvists romaner första gången fick jag omedelbart associationer till Albert Camus’ klassiker Främlingen. Samma gåtfulla viljelöshet som fängslar hos Camus fångar också läsaren av de svenska romanerna. Kan låta som en magstark jämförelse, men det säger ändå något om kvaliteten hos nämnda texter.

I ett samtidsperspektiv är de som sagt också intressanta, som kritik av den rådande framgångsmyten och dess urholkade syn på människovärdet.

Att jämföra Johannes Anyurus diktsamling med Ragnar Thoursies ger en intressant bild av det samhälle de är skrivna i. Båda poeterna har en fin förmåga till lyriska detaljbeskrivningar men ställer framför allt en mängd besvärande frågor.

Bland annat ser de hur människan i allt högre grad har förvandlats till en vara.

Johannes Anyuru:

Du finns

inte

I den verklighet som framställs

är tecknet för varan

varan

Ragnar Thoursie:

Hemtjänsten kallar den gamle kund.

Till kunden säljer man vänlighet,

t.ex. hjälp att dra på byxorna à kronor.

Visst visar raderna på en märklig samsyn hos den 30-årige Anyuru och den 90-årige Thoursie?

Städerna inuti Hall är Anyurus tredje diktsamling och med den tar den svenska politiska dikten ett rejält kliv framåt. Det är en 358 sidor tjock sorgesång över det svenska klassamhällets förtryckarmekanismer som i sin ambition för tankarna till Göran Sonnevis poetiska projekt. Hos Anyuru finns också ett politiskt hopp. Det går att förändra samhället. En bra början är att beskriva det.

Här någonstans möter han återigen Ragnar Thoursie, vars första diktsamlingar på 40- och 50-talet formmässigt var oerhört viktiga för den svenska modernismen, men som också var ett slags folkhemspoesi. Raden ”En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt” tillhör svensk poesis mest berömda, inte bara för att Olof Palme citerade den.

Sedan tystnade som bekant Ragnar Thoursie och ägnade sig åt att bygga upp det svenska folkhemmet mer konkret, som tjänsteman på Arbetsmarknadsstyrelsen. I slutet på 80-talet återkom han som poet med samlingen Kråkorna skrattar och med Sånger från äldreomsorgen beskriver han åldrandet med en innerlighet och krass humor som saknar motstycke.

Han vill själv inte kalla texterna i boken för dikter, i Ricki Neumans intervju i SvD 23/8 säger han att det är ett för stort ord. Jag håller inte med. Så mycket väl gestaltad livserfarenhet möter man sällan i poetiska sammanhang. Nog är det dikt.

Det politiska hopp som finns hos Anyuru är däremot numera svårare att hitta hos Thoursie. Istället skriver den 90-årige poeten om de stråk av glädje som snabbt ilar förbi – när barnbarnen hälsar på eller när man ännu en gång får se den ”plötsliga grönskan i träden en morgon i maj”.

Då är man rätt långt bort från den konsumism, ytlighet och maktlöshet som Ramqvist, Kling och Anyuru beskriver. Men sammantaget ger ändå dessa fyra böcker ett mörkt svar på den inledande frågan – hur mår Sverige?

Å andra sidan ger de också en ljus bild av den litterära fiktionens möjlighet att lysa upp den svenska verkligheten så att vi ser den.