Lite trött är han på att berätta samma sak än en gång, Esayas Isaak. Det finns ju inget nytt att tillägga, men det är klart att vi kan träffas. I en diskret hotellbar mitt emot Kopparmärra berättar Esayas om sin bror.

Själv har han bott 25 år i Sverige. Han var åtta när han kom till Lerum. Dawit kom fyra år senare.

– Dawit är en smart, intellektuell kille som alltid har gillat att läsa, alltid har skrivit och ifrågasatt saker.

Eritreanerna i Sverige är en splittrad grupp. En del av dem som kom på 1980-talet, innan självständigheten, är fortfarande regimvänliga. En andra generation eritreaner, som kom i samband med kriget i slutet av 1990-talet, har ofta en helt annan syn på landet.

Hoppet om en demokratisk utveckling och viljan att delta i den var det som drev Dawit, och den drivkraft som till slut gjorde att han fängslades.

Ett stort antal upprop för Dawit har genom åren överlämnats till den eritreanska ambassaden. Mottagandet har varierat. Det som inte har tagits emot har stuckits in under dörren, med följd att glipan under dörrkanten tejpats igen. Andra gånger har bemötandet varit hövligare.

–Vi startade inte kampanjen för att svartmåla Eritrea, utan för att få loss Dawit, och det vet de, säger Esayas Isaak allvarligt.

Någon direktkontakt med sin bror har han inte haft sedan år 2005, när han frigavs under ett par korta dygn.

–När man tänker på hur det har gått för de andra som greps samtidigt som Dawit blir man rädd.