När upptäckte du din talang för underhållning?

–Jag började inte underhålla förrän under universitetstiden. Jag var aldrig klassens clown som Brasse var. Jag var en rätt tyst, tillbakadragen och blyg kille. Och liten till växten. Det gick dåligt för mig i skolan, jag var lite mobbad innan uttrycket ens fanns.

Det är väldigt intressant att man kan vara blyg och ändå vara en fantastisk underhållare.

–Jag har nog fortfarande en viss blyghet i mig. Jag är tvilling, jag tror inte på astrologi men känner ibland att jag har ett privatjag och ett scenjag. Jag tycker att jag är rätt lågmäld och tillbakadragen privat, fast jag kan braka på scen så att det blir väldigt tydligt.

Hur blev du ståuppare?

–När Brasse och jag hade fått våra första framgångar bestämde vi oss för att åka till USA. I Las Vegas såg vi att det stod ”Stand up comedy – Bill Cosby” på skylt. I Sverige visste ingen vem han var. Där stod han rakt upp och ner på scenen i två timmar och berättade för oss 3500 åhörare om hur det är att vara i Las Vegas. Nästa dag gick jag dit igen. Och jag tänkte att någon gång ska jag göra det där jag också.

Och det gjorde du?

–Jag började skriva en massa lappar om mitt liv, hur jag hade det, och samlade dem i en byrålåda. Och så åkte jag ner till Stefan Julius Malmström i Lund, Vicki von der Lanckens motsvarighet i Skåne ungefär, och sa att jag har en kul nittio minuter lång föreställning som heter Föredraget. ”Jag står rakt upp och ner och pratar om allt möjligt. Det heter stand up.” Sedan körde jag stand up i två år i femtiotre olika städer.

Fem myror är fler än fyra elefanter då. Jag tycker man ska avveckla SFI-utbildningen och att alla nyanlända ska få bänka sig med popcorn framför tv:n istället.

–Det är roligt att du säger det, jag åker taxi och där träffar jag många invandrare som berättar att de har kommit till Sverige och hamnat framför barnprogrammet och därigenom lärt sig svenska.

Jag upplever Eva Remaeus som mycket jämlik dig och Brasse.

–Det var faktiskt mycket Evas egen kraft. Vi var vana att stå på scen tillsammans, Brasse och jag, men Eva sa: ”Men pojkar vi måste repetera.”. Vi tyckte det var fegt, men så småningom fick hon sin vilja igenom och då blev det oerhört mycket bättre. Och så blev vi dessutom förälskade i henne. Så när vi spelade på att få hennes gunst var det äkta vara och allt blev mycket bättre.

Hur mycket var ni inspirerade av Sesame Street?

–Mycket till att börja med. Vi åkte över och tittade och träffade Sesame Street-folket. Själva grundkonceptet är ju precis samma. I det första pilotprogrammet hade vi två stycken dockor också, Knisten och Fräs hette de. Men vi tog bort dem. Och manuset är vårt, varenda bokstav. Fy farao vad vi skrev.

Jag tycker om era scenkläder. Det är så trist att inga vuxna i barnprogram idag vågar bjuda på sig själv, utan att vara utklädda till björnar.
–Vi var ju karikatyrer på oss själva egentligen. Jag har ett litet drag av den där skolmästaren och besserwissern och då blev det liksom smått och trångt va. Och Brasse är mer charmig och då blev det stora kläder och så där.

Vad tycker du om att vi ska göra en annan version som är inspirerad just av Fem myror är fler än fyra elefanter?

–Jag har inget emot imitationer, kopior, plagiat, vad som helst.

Zinat Pirzadehs humorföreställning Fyra blattar är fler än fem svennar har premiär 31 oktober på Boulevardteatern. Visas också 2 och 3 november.