När radion gjorde sitt intåg i Sverige i början av 1900-talet var det framför allt genom privata sändare. Redan år 1907 införde Sverige som ett av de första länderna i världen en speciell avgift för innehav av radio. Ett tillstånd från Kungliga Majestät kostade 40 kronor och skulle införskaffas av alla användare av trådlös radioanläggning, så kallad rundradio.

År 1923 beslutade Riksdagen att ett sändarnät skulle utvecklas i statlig regi och att ett särskilt bolag skulle ansvara för programutbudet. Bolaget fick namnet AB Radiotjänst och bestod av representanter från pressen, radioindustrin och Tidningarnas Telegrambyrå. Året efter tog Kungliga Telegrafstyrelsen över de kungliga sändarlicenserna och årskostnaden för ett tillstånd fastställdes till 3:50 kronor. Från år 1926 och ända fram till 1951 låg licensavgiften på 10 kronor.

I samband med införandet av fasta licenser infördes också kontroller för att avslöja fuskare. Att år 1924 inneha en radiosändare utan giltig licens kunde bli en dyr affär - straffavgiften låg då på mellan 25 och 1000 kronor.

Speciella licensinventerare knackade dörr i de bostäder där man lyckats pejla en radiosändare och bad att få se licensen - i det fall att inget tillstånd fanns ombads man genast anmäla innehav för att inte riskera böter. Eftersom endast de enklaste radiomottagarna avslöjas kan det dock tänkas att många ändå kom undan.

Efter ett tag blev radion så behändig att den kunde monteras i bil eller på båt. 1943 infördes en extra avgift för sådana mottagare. Uppgiften att kontrollera licenser för bilradio ålades trafikpolisen, som vid kontroller alltså även bad att få se tillståndet för radio.

På 50-talet gjorde televisionen sitt stora inträde i det svenska folkhemmet och med den följde en ny avgift. När tv-licenser infördes år 1956 kostade den 25 kronor i kvartalet. Sedan höjdes avgifterna successivt i takt med att vi fick fler radiokanaler och ett utökat programutbud på tv. Fram till slutet av 70-talet var avgifterna för radio och tv separata, och ända fram till 1990 fanns också ett färgtillägg för tv-apparater. Då togs också den separata radioavgiften bort och tv-licensen fick sin nuvarande form.

Efter ett ökande licensskolk beslutade Televerket på 80-talet att öka kontrollerna av de som inte anmält tv-innehav med hjälp av pejling. Genom omfattande annonsering i tv och press meddelades vilka områden som skulle kontrolleras. Pejlandet möttes med stor kritik från allmänheten, som tyckte sig se början på ett kontrollsamhälle där staten övervakade medborgarnas egna hem.

Pejlandet och dörrknackningarna blev dock som känt kvar och har överlevt ända fram till dagens tv-tittande. Men om nu licensen slopas till förmån för en skatt är det också dags för de tolv kilo tunga pejlingsapparaterna och de plötsliga telefonsamtalen från Radiotjänst att pensioneras.

Källor: Tekniska museet och Radiotjänst.