Det är en exklusiv och ganska brokig skara, närmare bestämt 22 personer. Endast svenska män, förstås. Några är förvisso mer namnkunniga än andra. De lystrar till sin titel livet ut – oavsett hur länge de i realiteten innehaft den – och efter döden träder de in i historien. Framgång eller misslyckande är inte avgörande, en gång statsminister alltid statsminister och det oavsett om man suttit 23 år som Tage Erlander eller bara en sommar som Axel Pehrsson-Bramstorp 1936.

Vi talar om mäktiga män, regeringscheferna som styrt landet mellan åren 1905 och 2010. De bars fram av och stred för en politisk övertygelse, en vilja att förändra eller rent av bevara delar av det svenska samhället. De flesta utsågs av kungen men merparten efter vunna val där de hade såväl ett parti som stora delar av landets medborgare bakom sig. Under samma lite dryga 100-årsperiod har Sverige endast haft fyra statschefer: konungarna Oscar II, Gustaf V, Gustaf VI Adolf och Carl XVI Gustaf.

Alla dessa statsministrar finns nu presenterade i ett för Sverige unikt bokverk, Sveriges statsministrar under 100 år (Albert Bonniers förlag). Varje bok är på ungefär 130 sidor och de 22 volymerna är samlade i en box. Det är kortfattade men heltäckande porträtt. Huvudredaktörer är Mats Bergstrand, som skrivit om Ola Ullsten, och Per T Ohlsson, som skrivit om Rickard Sandler och CG Ekman. Ytterligare 19 skribenter – statsvetare, historiker och journalister – har medverkat och skildrar statsministrarna från Karl Staaff till Fredrik Reinfeldt. SvD:s Rolf Gustavsson har skrivit boken om Ingvar Carlsson. Av de 21 författarna är endast fyra kvinnor. Per T Ohlsson förklarar:

–När Mats och jag började med projektet hade vi en bruttolista med önskvärda skribenter. Men under en process som pågår under nästan fyra år inträffar olika saker som gör att allt inte blir som det var tänkt från början – och som dessutom måste åtgärdas snabbt. Vissa tillfälligheter och händelser ledde till denna snedfördelning. Man kan beklaga det. Men som huvudredaktör kan jag ju bara förhålla mig till det faktiska resultatet.

Vi får gå tillbaka till år 2006 för att få bakgrunden till varför ett så omfattande verk utkommer nu. Mats Bergstrand, då redaktör för DN Debatt, skrev en entusiastisk artikel om ett samlingsverk över de brittiska premiärministrarna. Han ställde den retoriska frågan: Vågar något svensk förlag göra samma sak? Per T Ohlsson, senior columnist på Sydsvenskan, tände till och kontaktade Bergstrand. Tillsammans började de skissa på ett liknande verk om de svenska statsministrarna. När de sedan sökte upp och fick ett ja av Abbe Bonnier var saken klar. Idéer och finansiering hade smält samman.

Huvudredaktörerna hade en del huvudbry innan skribenterna kunde släppas loss. De ville ha enhetlig form och därför fick varje skribent en ”handbok” med instruktioner. Det var en tydlig mall som angav vad som absolut skulle finnas med i varje bok, men inom den ramen hade författarna full frihet.

–Vi hade två ambitioner när vi satte igång. Vi ville att varje statsministers hela liv och verksamhet skulle porträtteras. Många av dem är ju ganska bortglömda, trots att de gjort stora insatser. Skildringarna skulle också foga i varandra så att det blev ett panorama över Sveriges moderna historia. Hur agrarsamhället utvecklades till industrisamhället, demokratins och rösträttens genomförande, agerandet under två världskrig och fram till EU-anslutningen, säger Per T Ohlsson.

Sverige var 1905 ett av Europas fattigaste länder, ett land med ett rejält demokratiskt underskott där, med Heidenstams ord, ”medborgarrätt heter pengar”. Karl Staaff var den liberale förnyaren och Hjalmar Branting satte tonen för 1900-talets socialdemokratiska dominans. Båda var idépolitiker som fick en avgörande betydelse för den svenska demokratin men misslyckades som statsministrar. Den konservative Hjalmar Hammarskjöld, nationella partiets Carl Swartz och liberale Nils Edén tvingades på 1910-talet ta itu med världskrig, hungersnöd och revolutionära stämningar.

1920-talet präglades av många regeringsbyten fram till CG Ekmans andra ministär. Han var resultatpolitikern som föll med Kreugerkraschen. Per Albin Hansson tillträdde 1932 och började förverkliga folkhemmet och påbörjade välfärdsbygget samt bildade samlingsregeringen under kriget och axlade rollen som landsfader. Erlander våndades i politiken men höll ut längre än alla andra. Olof Palme hade, liksom senare Carl Bildt, blicken riktad bortom landets gränser och Thorbjörn Fälldin lyckades bryta ett 44-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav.

Det handlar egentligen om en kort men mycket händelserik period i svensk historia, men vad som också blir uppenbart är hur få kvinnor som varit involverade i politiken under den här perioden. Riksdagsplatser och ministerposter, har historiskt varit en påtagligt manlig sysselsättning. Den kvinnliga rösträtten trädde i kraft 1921 och Kerstin Hesselgren blev första kvinnan i riksdagens första kammare. Det skulle dröja ytterligare 26 år innan Sverige fick sitt första kvinnliga statsråd, Karin Kock-Lindberg som 1947 utsågs av Erlander. Sverige har aldrig haft en kvinnlig statsminister och det var först 1976 under Thorbjörn Fälldin som landet fick en kvinnlig utrikesminister, Karin Söder. 1991 blev Anne Wibble Sveriges första kvinnliga finansminister i regeringen Bildt. Det tog alltså lång tid, även i jämförelse med andra europeiska länder, för kvinnorna att nå de högsta positionerna i svenskt politiskt liv.

Men vem kan räkna upp de senaste 100 årens statsministrar? Sanningen är väl den att vi inte riktigt brytt oss om andra än de som funnits i vårt historiska närområde. Kanske är det dags att ändra på det, korrigera en och annan punkt i den svenska historien, för Sveriges moderna historia är snarare dess statsministrars än dess konungars.

I USA bygger man monument och mytologier kring sina presidenter. Tilltalet är, långt efter att karriären upphört, fortfarande herr president och när en president dör finns ofta alla levande presidenter på plats. Engelsmännen vårdar också sin hatkärlek till forna premiärministrar. Men i Sverige försvinner statsministrarna ofta, efter fullgjord ”plikt”, ut genom en sidodörr.

Erlander gjorde inte mycket väsen av sig sedan han avgått. Fälldin flyttade tillbaka till sina hemtrakter i Ångermanland när han tvingades avgå som partiledare och Ingvar Carlsson njuter av sitt Tyresö. Göran Persson blev välbetald konsult. Ola Ullsten var utrikesminister och ambassadör innan han pensionerades och Carl Bildt flyttade ut på den internationella arenan men återvände för att bli utrikesminister.

Men Sverige är, i förhållande till andra västerländska demokratier, också unikt på grund av det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet. Ett foto på Erlander tillsammans med Palme och Carlsson från en studentafton i Lund belyser detta väl. Det var 1958 och under 40 av de 50 åren 1946–1996 var någon av dessa tre herrar svensk statsminister. Erlander satt i 23 år, en idag fysiskt, psykiskt och politiskt omöjlig uppgift.

Per T Ohlsson, som läst och redigerat alla volymerna, har haft möjlighet att fundera över såväl samhällets som statsministerrollens förändring. Globaliseringen och EU-medlemskapet har naturligtvis radikalt förändrat förutsättningarna för att leda landet.

–Vad som inte förändrats även om tiderna har förändrats är politikens eviga villkor, kampen om idéerna, viljan att förändra samhället, maktspelet och intrigerna vilka ibland kolliderar med de vackra idealen. Inte heller de negativa villkoren har förändrats, som hatet mot politiker som sticker ut, säger Per T Ohlsson.

Hatet mot till exempel Palme var egentligen inget unikt. Erlander utmålades som en nolla när han tillträdde. Staaff blev bespottad på gatan av dem som inte delade hans uppfattningar och Hammarskjöld fick tillmälet Hungerskjöld av uppretade arbetare under de svåra krigsåren på 1910-talet. Ingvar Carlsson har lakoniskt konstaterat att på den här punkten ”är det politiska livet stabilt”.

Per T Ohlsson, som i arbetet med böckerna om Ekman och Sandler gått igenom massor av handlingar och riksdagsprotokoll, har gjort en annan mycket väsentlig observation:

–Det är uppenbart att retoriken var bättre förr. Politikernas hantering av språket var överlag betydligt elegantare. Språket har plattats till och reducerats till reklamslogans istället för retorik. Därför har en dimension i politiken gått förlorad nämligen förmågan att lyfta och skapa uppmärksamhet för en fråga genom ordvändningar. Göran Person kunde glimma till annars är det idag ganska tunt, konstaterar Per T Ohlsson.

Även Ingvar Carlsson har tänkt mycket på statsministerrollen. Förutom att han själv varit statsminister har han ju jobbat nära både Erlander och Palme. Kvantitativt är det slående hur statsrådsberedningen vuxit under de senaste 50 åren. När han kom till regeringskansliet 1958 arbetade fyra personer, inklusive han själv, vid sidan av Erlander: hans sekreterare, hans chaufför, Palme. Idag arbetar 169 personer i statsrådsberedningen.

–Åtminstone på fem väsentliga punkter har arbetet förändrats, säger Carlsson:

• Frågorna är mer komplexa. Många frågor som tidigare var nationella måste idag vägas mot globala intressen och miljön.

• Allt går mycket snabbare. Jag brukar säga att på Erlanders tid hade vi en ATP-fråga vart tionde år, idag har vi tio ATP-frågor varje år.

• Medierna har vunnit kampen om politikens dagordning, statsministern har kommit ännu mer i fokus och avkrävs genast svar och reaktioner.

• Resandet har tilltagit. Under Erlanders första tre år hade han inte gjort ett enda statsbesök utanför Norden. Resandet och EU-engagemanget har också gjort statsministern mer statschefslik då det krävs samtal och förhandlingar på den nivån.

• Statsministern dras in i alla problem eller konflikter som uppstår. Till 80 procent består politiken idag av att förhindra katastrofer och 20 procent att driva den egna politiken.

För några år sedan utkom Göran Perssons samtalsbokmed den fyndiga titeln ”Aldrig ensam, alltid ensam”. En fråga som alltså blir hängande till slutet av samtalet med Ingvar Carlsson är om det verkligen är ett ensamt uppdrag att vara statsminister?

–Det är mycket ensamt, du är omgiven av riktigt svåra frågor och vet att ditt beslut kan få oerhörda konsekvenser för landet, för enskilda personer, även inom regeringen och för partiet. Man riskerar även att bli angripen av de egna. Du är omgiven av rådgivare men de och alla andra vet att det slutliga beslutet är ditt och det är du som får ta ansvar för det. Man har makten men måste vara medveten om riskerna med makt. Ingen hade mer makt än Erlander men han var totalt oförstörd av den. I dagböckerna kapar han visserligen benen av alla men faktiskt mest på sig själv, avslutar Ingvar Carlsson.

När Sverige i höst går till val är det första gången i vår moderna historia som två stora låsta block står mot varandra, vilket sannolikt ställer än större krav på statsministerns förmåga att balansera olika viljor. Valet kommer oavsett vilket block som vinner att bli historiskt. Om alliansen vinner blir det första gången sedan den allmänna rösträtten infördes som en moderat statsminister påbörjar sin andra valperiod. Vinner den rödgröna koalitionen får Sverige sin första kvinnliga statsminister.