En trogen collie räddar ett barn ur ett brinnande hus. En raggig sankt bernhardshund stänker ner sin hårt prövade husse med löddrigt badvatten. Det är två typiska scener ut hundfilmen – Hollywoods säkraste kort. För lika ofta som filmer med hundar i huvudrollen hatas av kritikerna, lika ofta går de hem hos både mormor och yngsta barnbarnet med sin lagom lättsmälta blandning av skratt, tårar och positiva budskap.

På juldagen är det premiär för Disneys nya variation på hundtemat, Chihuahuan i Beverly Hills. Filmen handlar om den bortskämda chihuahuan Chloe, som lever lyxliv i mattes palatsliknande Los Angeles-villa. Hon ligger vid poolen med sina hundkompisar, blir ompysslad på skönhetssalonger och struttar runt i dyra designerkläder.

Men under en semester kommer Chloe bort från hundvakten, och hamnar på Mexiko Citys gator. Miljöbytet blir en läxa för chihuahuan, som slår sig ihop med den bistre schäfern Delgado för att klara livhanken och komma hem till tryggheten i Beverly Hills.

– Filmen är tänkt som en varm, lycklig familjeupplevelse. Man ska kunna gå tillsammans och se den och få skratta ihop och känna med hundarna, säger regissören Raja Gosnell.

Varför är hundfilmer så populära, tror du?

–Vi lever så nära hundar och det finns ett naturligt mänskligt intresse för vad våra hundar tänker på. Jag känner människor som agerar berättarröst för sin hunds tankar, som säger ”om hunden kunde prata nu, så skulle den säga så här”. Den här sortens filmer tar tillvara på det intresset och gör det till verklighet på film.

Just rasen chihuahua har fått ett ordentligt uppsving i popularitet de senaste åren. Skälet är fenomenet Paris Hilton och hennes ständige följeslagare Tinkerbell, en korthårig chihuahua som arvtagerskan bär runt på i exklusiva handväskor. Hilton har förvandlat hunden till en populär accessoar bland unga kvinnor.

–Vår historia utgår från den bilden, väldigt rika människor som skämmer bort sina djur. Vi ville driva lite med det och kickstarta Chloes resa, när hon upptäcker vem hon är och var hon kommer ifrån, säger Raja Gosnell.

Åsa Lindholm, författare och fotograf med hundar som specialitet, är kritisk till Paris Hilton-trenden och den populärkulturella bilden av chihuahuan

–Chihuahuan är en liten och tuff hund som vill göra roliga saker. Den vill inte åka runt i en väska och ha ett strasshalsband om halsen. Hundar är explorativa, de vill upptäcka och få intryck i hjärnan. Det ska man unna den lilla chihuahuan också, att få upptäcka världen.

Vad tycker du om hur hundar skildras på film?

–Jag tror att hundar funkar mycket enklare än de gör på film – de är inte några Einsteins. Hundar är inte onda eller goda, en hund agerar inte utifrån de moralbegreppen.

Att hundar engagerar människor visade sig inte minst efter det senaste amerikanska presidentvalet. Nu när familjen Obama ska välja en Vita huset-hund vill varje hundägande bloggare och kändis säga sitt om vilken ras de borde välja. Etnobiologen Ingvar Svanberg forskar om människans relation till sällskapsdjuren:

–I katastroffilmer har man kunnat se att hunden klarar sig medan andra – farmor eller pappa – får offra sig för att rädda hunden. Det verkar helt rimligt för publiken att hunden måste klara sig. Man kan undra vad det säger om hur vi ser på hundar respektive farmödrar, säger han.

Hundar på film och tv beter sig sällan som riktiga hundar. De förmänskligas på olika sätt, från att framställas som exceptionellt kloka till att prata stockholmska och bära hatt.

–”Sådan herre, sådan hund” är ett gammalt utryck och därför tycker vi också att hundarna i filmerna återspeglar olika personligheter, vi känner igen den gamle farbror, vi känner igen den bortskämda tjejen, säger Ingvar Svanberg.

Varför är just hundar så lätta att förmänskliga?

–Hunden är ett socialt djur, ett djur som går att lära upp. Man kan få den att göra saker som upplevs som mänskliga, som att skaka hand och tacka.

Hunden dök upp i populärkulturen redan innan filmen hade uppfunnits. I äldre skönlitteratur figurerar hundhjältar, som bygger på mytiska figurer som räddningshunden Barry som ska ha undsatt vilsekomna människor i Sankt Bernhardspasset på 1800-talet. Men egentligen sträcker sig traditionen ännu längre tillbaka – till fablernas värld.

–Man har alltid berättat sedelärande berättelser i form av fabler, och då är det ett djur som får illustrera ett mänskligt dilemma. Nu har vi inte så mycket storkar eller rävar omkring oss som folk kanske hade förr. Men vi lever nära hundar, säger Åsa Lindholm.

I Chihuahuan från Beverly Hills är det kontrasten mellan det rika Kalifornien och det fattiga Mexiko som illustreras genom relationen mellan Chloe och trädgårdsmästarens kärlekskranka hund Papi. Hon får också lära sig att alla i grund och botten är invandrare när hon möter stolta ur-chihuahuor i en slags Inkacivilisation. Raja Gosnell tror att hunden som huvudperson gör publiken mindre defensiv inför budskapet.

–Jag tror att om man tar mänskliga problem och ger dem djurgestalt så blir det lite lättare att ta till sig. Det är inte Drew Barrymore utan en liten chihuahua som råkar ut för det här äventyret. Man tar bort ett filter mellan publiken och karaktären.