En ny och nästan plågsamt onödig säsong av ­humorserien Little Britain har just börjat visas simultant på BBC och amerikanska HBO. Men må vi alla be till den allsmäktige inköpsguden att ingen svensk kanal osett tänker tvinga de svenska tittarna att stå ut med den.

Den är ju, att döma av första avsnittet, en ­humorns motsvarighet till Ace Of Bases val att som comebacksingel göra en cover av ett spår från deras egna sexton år gamla debutalbum. Fast med amerikansk accent.

Denna gång har Matt Lucas och David Walliams – som samtliga brittiska komiker nästan undantagslöst känner att de måste göra – tagit sina mest uttjatade karaktärer till USA där de gör precis vad de brukar göra, men nu givetvis omgivna av amerikaner med keps och gevär. Och så har de med vänsterhanden slentrianskrivit några nya amerikanska figurer (ja, de har också keps och gevär) så omoderna att man endast kan skylla resultatet på att Lucas under tillkomsten av serien genomgick en dokumenterat smärtsam skilsmässa från sin man.

Det lilla som går att kategorisera som någon slags behållning finns ändå i just den klotrunde Matt Lucas mimik. Det är märkligt hur han till skillnad från sin utseendemässigt betydligt anonymare kollega David Walliams är så gott som osynlig utanför Little Britains gränser. Walliams är å andra sidan aktiv för två och, framförallt, är han oftast så oerhört mycket bättre på egen hand än som ena halvan av serien som gjort honom världsberömd.

I söndags prydde han omslaget av The Observers kvinnobilaga i en Stella McCartney-klänning för att marknadsföra sin första barnbok The boy in the dress samt sin West End-debut som seriös teateraktör i en uppsättning av Harold Pinters No man’s land.

Men alldeles nyligen såg jag om Walliams hittills största ögonblick när han i regissören John Alexanders exemplariskt bitterljuva historia om komikern Frankie Howerd spelar huvudrollen som den åldrande vitsaren i usel peruk som livet ut försöker dölja sin homosexualitet. Inte minst för sin mamma. Filmen visades BBC4 i våras.

Ska du se någonting som på något vis kan förknippas med Little Britain år 2008 så är det Frankie Howerd: Rather you than me du ska – nej, bör – leta upp.