Efter sammanlagt nästan 30 böcker är hon trött.
- Inte på att skriva, inte än. Jag är bara trött i allmänhet, säger hon.

”Jag trodde du skulle vara längre!” Det får Margaret Atwood oftast höra när hon träffar nya människor.
- Folk brukar säga: ”du är ju så liten”.
Vad svarar du då?
- Att det bara är på utsidan.

Hon kommer igång och börjar visa med armarna hur hon lyfter någon. De rödbruna lockarna ligger stilla trots att hon nästan studsar upp och ner.
- Min 27-åriga dotter är lång. Redan när hon var yngre brukade hon lyfta mig och ropa: ”Titta på min lilla mamma, se hur liten hon är.”
Hon bubblar av skratt och förklarar sedan att hon inte var så kort förut.
- Det är alla andra som är längre nuförtiden.
Hon mäter nog inte mycket mer än 1,55 i strumplästen, men att hon är stor på insidan går inte att komma undan. Hon har skrivit runt 30 böcker som har översatts till över 33 olika språk. Länge har hon varit på listan över möjliga Nobelpristagare, även om det inte blev så i år heller.
- Ja, ja Nobelpriset. Folk säger det, men det är ju ingen som kan gissa hur de tänker i juryn, säger hon när vi träffas på hennes svenska förlag på Riddarholmen i Stockholm.
Redan som femåring skrev hon sin första bok. Ett litet häfte som hon band ihop själv. Sedan gjorde hon en paus i skrivandet tills hon som 16-åring en dag bestämde sig för att ”jo visst skulle hon bli författare”. Det basunerade hon ut till alla i sin omgivning.

Men att bli författare var allt annat än självklart i 1950-talets Kanada. Främst för att det knappt fanns någon litteratur från Kanada på den tiden. Ingen av de författare som hon hade läst under sin uppväxt bodde eller verkade i Kanada.
Men också för att hon var kvinna. Kvinnor förväntades vara och inte göra. Visst var det väl okej att skriva, om det var något man tänkte syssla med hemma för nöjes skull.
Men de här hindren har hon sett först i efterhand.
- Nej, jag insåg inte hur svårt det skulle bli. Först och främst att överhuvudtaget bli publicerad och sedan att överleva rent ekonomiskt. Jag hade två jobb i början, vilket innebar att jag jobbade på dagarna och skrev på nätterna. Det höll jag på med tills jag var 32.
Först tänkte hon försörja sig som journalist.
- Men på den tiden fick kvinnor bara skriva nekrologer eller på kvinnosidorna och när en manlig släkting berättade det för mig så bestämde jag mig för att det inte gick. Jag hade säkert klarat att skriva om bröllopsklänningar, men det skulle ha tagit död på mig, säger hon och skrattar.
Hon återkommer flera gånger till att det var svårare som kvinna. Om man satsade på konstnärskapet och ville tas på allvar då förutsattes det att man skulle sälla sig till den grupp kvinnliga författare som hade begått självmord. Hon fick till och med frågan när och inte om hon skulle ta livet av sig.

Vilket stöd gav dina föräldrar dig i ditt beslut att bli författare?
- Inget. De var nog ganska förfärade, men de kunde inte säga att jag inte kunde. De sa: Hur ska du försörja dig? Jag sa: Jag tar ett dagsjobb.
I allt man läser om henne, och hon återkommer ofta till det själv, framstår hennes barndom som en tydlig influens för hennes böcker. Att hon växte upp i vildmarken i norra Québec och i Ontario. Att hennes mamma läkaren var en typisk pojkflicka med ett obefintligt intresse för hushållssysslor och att hennes pappa var entomolog, insektsforskare.
Men nu är Margaret Atwood 64 år. Är det verkligen relevant att man fortfarande letar efter tecken från hennes barndom i hennes romaner?
- Hur skulle jag kunna skriva en bok som den där om jag inte hade någon biologibakgrund? säger hon och pekar på sin senaste roman, ”Oryx och Crake”, på bordet framför henne.

Hon svarar ofta så, med en fråga. Lika ofta ger hon ett svar och skrattar. För hur barsk hon än har beskrivits som privat och hur cynisk hon än verkar i sina böcker så är hon humoristisk. När hon skämtar lägger hon fram orden lite långsammare, förväntansfullt, och skrattar sedan med själv.
Förutom att hennes böcker har vetenskapliga inslag satte uppväxten i skogarna andra spår.
- Jag är en bra kanotist och vet att händelser har konsekvenser.

Hur var du som barn?
- Förtjusande, snäll, jag var ett lyckligt barn. Jag läste mycket, eftersom det inte fanns så mycket annat att underhålla sig med.
Och att hennes föräldrar helt struntade i de traditionella könsrollsmönstren, hur påverkade det henne? Kanske främst på så vis att de till skillnad från andra föräldrar aldrig krävde att hon skulle gifta sig och skaffa barn, de tyckte att hon skulle klara sig själv.
- Nåja, jag blev aldrig en två meter lång basketspelare. Storleken begränsar dig. Men jag var mer flickig än min mamma. Jag gillade att tillverka saker, jag gjorde egna dockor och min egen dockteater. Och till slut, ja då gjorde jag mina egna böcker, säger hon och slår ut med händerna.

Den nya boken ”Oryx och Crake” är liksom ”Tjänarinnans berättelse” från 1985 en svart skildring av en inte tidsbestämd framtid. Hon beskriver den som ”speculative fiction” och inte ”science fiction”, eftersom den inte handlar om yttre rymden och påhittade saker, utan om sådant som finns i dag.
- Du skriver de böcker du inte kan undvika att skriva, säger hon.

När romanen börjar har jorden i princip gått under. Den enda överlevande människan är huvudpersonen Jimmie som nu kallar sig för Snöman. Han är på desperat jakt efter mat i kampen mot de nya djurformerna; varjundar, nassonger och bjunkar. Genom honom får man träffa de två huvudpersonerna Oryx och Crake som båda är döda när boken börjar.
Crake och Jimmie kände varandra när de var yngre. Men efter high school börjar Jimmie på ”Martha Grahamakademien” där man lär sig att skriva reklamtexter, eftersom allt i framtiden är till salu. Crake börjar på ett vetenskapligt college, ”Watson-Crick-institutet”, där han lär sig tillverka effektiva djur som kycklingar utan hjärna och grisar med flera njurar. Han har därtill lyckats skapa en smitta, som påminner om sars, (boken skrevs faktiskt innan sarsepidemin bröt ut!) som kommer att utplåna hela mänskligheten. Oryx som de båda blir kära i, såg de först på en internetsida för porr.
- Vi är på väg mot det som beskrivs i boken. Det finns tydliga tecken på att världens befolkning kommer att passera 10 miljarder 2050 och att vi kommer att utarma jordens naturresurser.
- Samtidigt är vi mer teknologiskt avancerade än någonsin, vi har möjligheten att skapa liv och det kommer forskare att leka med allt mer. Vad leder det här till? Vi måste ifrågasätta om vi vill att dagens utveckling ska fortsätta, säger hon och nu ligger inget skratt och lurar.

Vad behövs för att stoppa det?
- Politisk vilja, vilket är svårt eftersom politiker bara tänker kortsiktigt. Men vi måste börja leta efter alternativa energikällor, innan det är för sent.
Hon började skriva på boken i mars 2001. Den ödesdigra 11 september samma år skrev hon fortfarande. Attentaten i USA gjorde att hon lät manuset ligga i några veckor. Som alla andra satt hon klistrad framför tv:n för att följa utvecklingen. Men bokens innehåll påverkades inte.
- Det visade sig att det inte var samma handling. Mjältbrandsdelen var inte heller samma intrig. Om man ska döda många med konstgjorda bakterier måste man starta epidemier över hela världen. För vi vet hur vi ska stoppa sjukdomar, men om det blir en massa utbrott, då kommer allt att bryta samman.

Hur mycket behövde du ta reda på för att skriva boken?
- Allt jag berättar om är sant. Det handlar om saker som redan har gjorts eller görs nu. Den gröna kaninen i boken finns med oss i dag. Grisarna som producerar flera njurar så att man kan ge till behövande är också på gång. Man kan hitta det i vanliga tidningar, det är inte gömt i obskyra böcker.
En sak skiljer tydligt ”Oryx och Crake” från hennes tidigare romaner.
Huvudpersonen är en man.
- Man hade aldrig kunnat skriva boken från en kvinnas vinkel. Väldigt få flickor tillbringar en massa timmar med att spela dataspel och söka efter porr på nätet. Dessutom är pojkar mer intresserade av att göra om världen. Titta på vilka som har gjort det! Stalin var ingen tjej, inte Hitler eller Mussolini heller.
”Oryx och Crake” är hennes elfte roman. För den ska hon snart sitta med på Bookerprismiddagen i London för femte gången. Hon är smickrad av att hon i år blev nominerad tillsammans med en massa unga författare.

När vi närmar oss slutet av intervjun berättar jag hur jag upplever att hon framställs i medierna. ”Så skarp att hon är skrämmande” är ett vanligt omdöme.
- Ofta gör journalisterna en grej av att berätta hur skraja de är eller tvärtom att de inte är det. Efter så många år vet jag ganska väl vad som ska skrivas om mig.
Hon kommer ihåg sin första intervju, 1967, när hon hade vunnit ett stort kanadensiskt poesipris. Hon bodde i Boston och en reporter som kom tillbaka från Vietnamkriget råkade passera och fick uppdraget att intervjua henne.
- What a disaster! Han visste ingenting om poesi. Vi satt och tittade på varandra och han sa till slut: Säg något intressant. Säg att du alltid går på droger när du skriver dina dikter. Det kunde jag inte säga, säger hon och skrattar åt minnet.
Nu för tiden är hon restriktiv med att släppa in journalister i sitt hus.
- De recenserar möblerna, utropar hon med skärpa i rösten.
- Men det är min man Graemes möbler. De var hans farfars. Där kan de ju inte hitta min personlighet. Innan recenserade de mina katter, men de är döda, så det kan de inte göra längre. Nu recenserar de min trädgård i stället.
Men det kommer att dröja ett tag innan en reporter kan få säga något om hennes växter hemma i Toronto. Efter Sverige åker hon till Norge, Tyskland, London för Bookerprismiddagen och sedan Texas. Efter det bär det av hem till Kanada igen i två veckor innan hon ger sig av till Australien och Nya Zeeland. Antagligen kommer hon att dra fulla hus överallt, precis som hon gjorde både på Bokmässan i Göteborg och på Kulturhuset i Stockholm.
Det är uppenbart att det var ett riktigt beslut hon tog som 16-åring. Trots de hinder hon upptäckte i efterhand.

Vad är den största skillnaden för en 16-årig tjej i Kanada i dag som säger att hon vill bli författare?
- Tja, det skulle antas att hon faktiskt kan göra det, att det inte är omöjligt. Vissa skulle kanske säga: Aha, du menar som Margaret Atwood?