Författaren E B White sa en gång ”Att analysera humor är som att dissekera en groda. Få människor är intresserade och grodan dör”. Trots detta känner sig allt fler neurobiologer manade att försöka förstå vad som händer i vår hjärna när vi skrattar åt ett roligt skämt. Ett centralt problem inom all humorforskning, som hittills mest uppstått inom vetenskaper som sociologi, lingvistik, filosofi, antropologi och psykologi, är förstås att komma överens om vad humor är.
Det finns många former av humor - situationskomik, galghumor, ordvitsar, fars, ironi, bajshumor - och frågan är ifall dessa bearbetas av samma strukturer i hjärnan eller inte. De flesta forskare är i alla fall överens om att överraskning är ett element som finns med i de flesta sorters humor, och så gott som alla experiment inom humorforskningen baserar sig på Immanuel Kants inkongruensteori.
Inkongruens betyder missförhållande, och denna teori menar att humor är en process i två faser. I den första fasen blir vi överrumplade av något vi inte
väntade oss, något som inte stämmer, något vi upplever som ologiskt och opassande - en inkongruens. I nästa fas införlivar vi det oväntade med den tidigare givna informationen och skapar en ny betydelse av händelsen eller berättelsen. Som i skämtet ”Do you believe in clubs for children? - Only when kindness fails”. Efter den andra repliken måste vi tolka om den första.

Vad händer då i hjärnan när vi lägger upp ett gapflabb? Vad är det som gör att man känner sig så glad? Ett forskarteam på Stanford University gjorde nyligen en studie där de mätte aktiviteten i olika delar av hjärnan på personer medan de tittade på skämtteckningar, och sedan gjorde samma sak med skämtteckningar vars roliga poäng hade tagits bort.
När forskarna studerade vilka delar av hjärnan som aktiverats av de roliga teckningarna men inte av de poänglösa fann de att flera olika delar av den vänstra hjärnhalvan satte igång att jobba - dels ett område som tros ha hand om upptäckten av missförhållande, dels ett område som tros stå för
förståelsen av den plötsligt förändrade meningens betydelse, och dels ett område som när det vid ett annat tillfälle stimulerades elektriskt gav upphov till skratt och leenden i en patient.
Ett fjärde område som satte igång att jobba - och detta skedde i både vänster och höger hjärnhalva - var det dopamindrivna belöningssystemet, samma system som kickar igång när vi tar knark, lyssnar på vår favoritmusik, har bra sex eller tuggar i oss schweizernötchoklad.
Ju roligare försökspersonerna tyckte att skämtteckningarna var - de fick poängsätta dem från 1 till 10 - desto mer jobbade belöningssystemet, med hjärnkomponenten nucleus accumbens i spetsen.
En femte hjärnkomponent som aktiverades var amygdala, som är involverat i produktionen av flera positiva och negativa känslor. Denna hjärndel sågs också aktiveras i ett annat experiment gjort på Dartmouth College i USA, där man lät försökspersoner titta på avsnitt av Seinfeld och Simpsons medan man scannade deras hjärnor. Man tittade dels på vilka delar av
hjärnan som lyste upp under tiden mellan det att skämtet levererats och personerna började skratta, och dels när de skrattade åt skämten. Det visade sig att helt andra delar av hjärnan aktiverades under förståelsefasen jämfört med under skrattfasen - det verkar alltså som om förståelsen av skämt och njutningen av skämt sker på skilda ställen i hjärnan.
Amygdala var en av de strukturer som lyste upp under själva skrattfasen, och eftersom denna del av hjärnan skickar rikligt med nerver till minnesstrukturer som hippocampus och alltid är aktiv när emotionellt laddade minnen skapas, spekulerade forskarna i att det kanske är amygdalas förtjänst att vi minns saker som är roliga mycket lättare än saker som inte är det.

Humor i all ära, men det är själva skrattet som får oss att bli sådär barnsligt upprymda. Skratt kan som sagt framkallas på konstgjord väg, genom att elektriskt stimulera hjärnan. Detta händer ibland oavsiktligt när man utför andra medicinska procedurer som inbegriper direkt stimulation av
hjärnan, som när man letar efter epileptiska center hos människor med epilepsi eller stimulerar vissa hjärnkomponenter för att lindra symptom vid Parkinsons sjukdom. Många av dessa personer upplevde känslor som att ”betydelsen av saker hade ändrats”, ”allt var roligt” och att de kände sig lyckliga och yra. En patient sa: ”Det var inte roligt, men det blev roligt eftersom jag skrattade”.
Det finns flera sorters patologiskt skratt, även om det är sällsynt - människor som skrattar högt och hjärtligt utan anledning i epileptiska spasmer, eller som ett mycket ovanligt första symptom på syrebrist i hjärnan. Människor med hjärntumörer eller hjärnskador kan plötsligt börjar skratta eller gråta utan uppenbar anledning.
Skratt utförs med samma muskler som vid gråt - ansiktsmuskler, andningsmuskler och stämbandsmuskler - och forskarna tror att dessa muskler dirigeras från ett skrattkoordineringscentrum i hjärnstammen, en väldigt gammal del av hjärnan som styr reflexer, andning, blodtryck och andra grundläggande
funktioner. Patologiskt skratt, eller skratt som uppkommer vid elektrisk stimulation av hjärnan, tros bero på att frontallobens kontroll över detta centrum körs över, och man tror även att lustgas fungerar på samma sätt. Naturligt skratt tror forskarna sker när skrattkoordineringscentrumet får tillåtelse av frontalloben att släppa lös skrattet, efter att frontalloben fått impulser från andra delar av hjärnan som meddelat att något är roligt och bör skrattas åt.

Ännu större än frågan om vad humor är, är frågan varför humor finns. Mycket forskning har gjorts om de fysiologiska fördelarna med skratt och humor. Att skratta ofta och mycket sägs stärka immunförsvaret, hjärt-kärlsystemet och det endokrina systemet, öka smärttoleransen och minska effekterna av stress och trauma. Men även om detta är välkomna effekter av humor, tycker många att det inte räcker som svar på frågan om vilket humorns överlevnadsvärde varit ur ett evolutionärt perspektiv, utan letar efter andra förklaringar.
De flesta är överens om
att humor verkar ha många funktioner - att stärka gemenskapen i en grupp, att närma sig sådant som är svårt att hantera (chockhumor om hemska händelser), att motverka depression och nedstämdhet, att snärja det motsatta könet, att kommunicera idéer och att erövra och bibehålla maktpositioner, för att bara nämna några. Charles Darwin menade att skrattet fungerade som ett socialt uttryck för glädje, och att detta stärkte gruppgemenskapen och ökade chanserna för samarbete och överlevnad.
Att det sociala samspelet är viktigt för att uppskatta humor bekräftades av en studie gjord på University of Nevada där försökspersoner filmades under det att de tittade på roliga videoklipp från filmen Ghostbusters och Rosa Pantern. Försökspersonerna fick antingen titta på klippen ensamma, med någon de kände eller en tillsammans med en främling. Trots att ensamtittarna betygsatte klippen som precis lika roliga som de som tittade med en kompis eller främling, skrattade de båda senare grupperna mycket mer.

Zoologiprofessorn Richard Alexander menar i stället att humor först och främst är ett manipulationsvapen som används för att stärka vår egen status och minska andras, vare sig det handlar om närvarande personer eller andra grupper. Denna statuskamp avgjorde vem som fick störst tillgång till fortplantningsrelaterade resurser såsom partners, mat och bostadsmaterial under evolutionen.
Detta skulle kunna förklara varför så många skämt tyvärr går ut på att förlöjliga andra grupper eller ännu värre, enskilda personer i mobbningssituationer. Och kanske också varför så mycket grupphumor bygger på tidigare referenser och internskämt - dels stärks banden inom gruppen, dels sorteras de som inte hänger med bort till en lägre statusnivå och blir sedda som oinvigda och efterblivna.
Men det förklarar inte varför jag skrattar åt Spermaharens Dagens namn-skämt som ”Josefina är en kemisk formel som betyder Medborgarplatsen” eller ”Agnes är sydstatsslang för DN-kortet”. Skämt som till och med saknar
punchline-upplösningen, utan stannar vid det absurda och urfåniga. Det verkar som om hjärnan gillar att bli överraskad - ju mer plockat ur luften och oväntat, desto bättre. Kanske gillar hjärnan att bli kastad i motsatt riktning mot vad den trodde som en slags skön omstart? Kanske måste hjärnan hela tiden försöka se sammanhang, förstå förlopp, leta efter logik och blir liksom glad när den blir utsatt för spratt som förser den med några sekunders vila? Kunskapen är fragmentarisk, frågorna är många. Som tur är behöver vi inte förstå varför något är roligt för att skratta åt det.

Karin Ström har en kandidatexamen i neurovetenskap (Bachelor of Science in Neuroscience från University College London)