Den första byggnad du ser från Hultsfreds perrong, förutom stationen, är Smalspårskiosken. För tio dagar sen tog 17-åriga Heba Allo och Alexandra Lundgren över driften. De la upp budget, köpte in enorma mängder läsk och längtade, längtade, längtade efter idag.

För åtta dagar sedan fick de veta att det inte blir någon festival.

–Min kompis grät mer av den här nedläggningen än när hennes morbror dog, säger Alexandra Lundgren.

–Det är begravningsstämning, fortsätter Heba Allo bakom de stora, mörka solglasögonen. Budgeten spricker, alla inköpen… Men pengarna är inte viktiga. Vi är uppvuxna med festivalen – det går inte en dag utan att vi pratar om den. Nu kommer allt att försvinna. Det är en tragedi.

Längre bort, på gågatan, ligger Systrarna Nilssons bageri och konditori. Marcus Persson, projektledare på Målilla event, sitter och dricker kaffe.

– 1986 stod jag som nittonåring i publiken, nästa år bar jag högtalare och sen dess har jag varit engagerad i arrangörsföreningen Rockparty. Nedläggningen känns ”tjutfärdig”.

För någon vecka sedan var Marcus Persson med och arrangerade en Beach Boys-konsert i Målilla. Överraskande nog har bandet rötter i byn och Mike Love, en av sångarna, frågade redan förra året om han kunde komma och spela. Då gick all energi, och all el, till Hultsfredsfestivalen. Men i år återvände Love till sina förfäders mark inför en mogen publik på 5000 personer.

På den gamla festivalcampingen – Träsket – finns det trots konkursen en liten grupp festivalbesökare. En av dem är Jocke Lindh, 27 år från Motala, som startat Facebook-gruppen ”Vi som drar till Hultsfred ändå!” På några dagar växte gruppen till över 600 medlemmar och nu hoppas Jocke Lindh och kompisen Denny Blomryd att i alla fall hälften av dem dyker upp.

–Det var festivalen som la ner, inte vi, säger han med ena armen runt en rosafluffig förstärkare.

– Det var ingen som frågade oss om den här nedläggningen.

Jocke Lindh har åkt till Hultsfred varje år sedan han var 14 år, men för Denise Bernhardt, 22 år, som vann sin biljett, är det här första året.

–Vaddå, är det inte alltid så här, skämtar hon och pekar mot de tiotal tälten.

Vincent Oraham föddes samma år som Hultsfredsfestivalen och just nu lastar han ut tomma Bostongurkatunnor ur källaren i det gula bostadshuset närmast festivalens ingång. Hans bror köpte det år 2000 för att de skulle kunna nyttja det en gång per år och sälja mat under festivalen.

–Pizza går bäst, säger han.

Vincent Oraham kan inte säga vad som kommer att hända med företaget nu men han tror att festivalen har en 50/50-chans att återuppstå.

Runt hörnet gör solgasset att de små villorna längs Idrottsvägen ser ut som sockerbitar doppade i svag karamellfärg. Här bor Berne Windborg, som ibland hyrt ut sitt hus till festivalbesökare. Vid ett tillfälle bodde 13 personer i huset. Fina och ordningsamma, säger Berne och skrattar när han berättar att de var oroliga att de kanske skadat en buske på baksidan av huset.

–Nedläggningen känns dubbel. Det blir så när man bor så nära området. Vi har ett 500-liters akvarium i källaren, och det brukade det gå vågor i. Folk tror mig inte, men så blir det när 15000–20000 personer hoppar i takt en bit bort.

En vanlig eftermiddag i Hultsfred är Pizzeria Venezia en av få öppna restauranger. Förra året väntade Denny Blomryd i fyra timmar på en pizza här. Idag beskriver flickan bakom kassan nedläggningen som en katastrof.

Rakt över gatan ligger kommunhuset och därifrån kommer kommunalrådet Kira Berg. Hon har precis haft det första mötet med konkursförvaltaren och mobilen ringer gång på gång.

–Om det finns något beslut som jag är nöjd med så är det att vi gick in och stöttade festivalen förra året, säger hon. Nu äger kommunen festivalområdet och all infrastruktur, annars hade allt det gått in i konkursboet.

Ungefär 60 miljoner kronor har festivalen dragit in till kommunen varje år, bland annat i form av skatteintäkter och ökade inkomster för föreningslivet. En enskild förening har kunnat tjäna så mycket som 60000 kronor på de årliga musikturisterna.

–Tänk dig att få in det genom att sälja Bingolotter, säger hon.

Själv är Kira Berg från Borlänge och hennes barn, som är födda och uppvuxna i Hultsfred har flyttat dit. Sen 1999 finns Peace and love i Borlänge, en av de festivaler som konkurrerade ut Hultsfredsfestivalen.

Vilken festival föredrar dina barn?

–De gillar Peace and love men tycker ändå att Hultsfred vinner. Här finns naturen, sjön. Det finns inget festivalområde som är lika vackert som Hultsfreds.

Nästan alla i det lilla samhället hoppas på någon form av omstart av festivalen. I mindre format, som när det började, med mer rock. Men nere vid stationen har Heba Allo bestämt sig.

–Jag flyttar. Jag kommer aldrig mer sätta min fot här. Jag skulle säkert flyttat ändå, men annars hade jag återvänt, i alla fall på somrarna. Men när festivalen dog, dog min livsglädje.