Snön svävar över Stockholms dramatiska högskola på Gärdet. Det är morgon, halt och kallt igen. Men inne i ett rum på skolan höjs temperaturen när skådespelarna Astrid Assefa och David Lenneman och Josette Bushell-Mingo, konstnärlig ledare, trycker ihop sig i soffan och berättar om Tryck, som bland annat vill undersöka vilken roll hudfärg spelar inom svensk scenkonst, film och tv.
Medlemmarnas gemensamma länk är hudfärgen och ”ett slags rot till Västindien och den afrikanska kontinenten”.
När föreningen startade 2010 hade de här frågorna legat och ”bubblat” hos dem länge. Josette Bushell-Mingo har dessutom varit aktiv i brittiska Push som arbetar just för att stödja svarta artister och öka mångfalden på teatern.
JBM: Det viktigaste med Tryck är en längtan efter bra historier från Afrika, Västindien och från den afrikanska diasporan i Sverige, England, Frankrike och USA, vi vill lyfta dem. Sverige förlorar något på att inte få höra de där historierna.
AA: Det är en hel världsdels dramatik som saknas.
DL: Det är väldigt spännande att se en film som Masjävlar, om att komma, i det här fallet, från Dalarna och att komma tillbaka. Visst kan jag identifiera mig med Masjävlar. Men jag önskar att det ibland togs ett steg längre. Jag vill någon gång se det berättas ur ett perspektiv där huvudkaraktären är till exempel svart.
Ni ställer frågan hur viktig hudfärg är inom film, teater och tv. Vad är svaret?
AA: Många tänker inte på att man väljer utifrån det.
JBM: En fråga är också om den svenska teatern reflekterar den tid som vi lever i, det är en provokativ fråga. Det gör den! Den är lika konservativ, försiktig och rädd.
Hur stöter ni på det här själva?
JBM: Det finns många obekväma situationer. Jag får höra sådant rakt i ansiktet: att någon inte är svart nog eller att man skulle ändra historien om en svart spelade en viss roll. Då undrar man: Är det historien som är viktig eller färgen på personens hud?
DL: Jag spelade Elis i en uppsättning av Strindbergs Påsk. Produktionen fick ett brev från ett teaterombud där det stod: ”Det är jättekul att de här kan få jobb. Men en svart Elis, vi måste väl dra gränsen någonstans?”
AA: Publiken är beredd! Man har ju den här överenskommelsen: ”Vi låtsas” och så är alla med. De tycker ofta det är roligt med olika färger, även i Tjechov och Strindberg. För mig var det på vippen att jag inte kom in på Scenskolan. De sa: ”Vi vill ta in dig, men vi är rädda att du inte ska få några roller för din mörka hud.” Det var längesedan, men det finns fortfarande. Folk reflekterar inte över att de tänker på hudfärg, framför allt tror jag inte att vita svenskar tänker på att de själva har en hudfärg. Man kan fortfarande säga: ”Ska vi ha en svart med?” men inte ”Ska vi ha en vit med?”
JBM: Och så det här med kultur och hudfärg! Det blandas ihop hela tiden. Jag är svart, min kultur är brittisk. Folk ser ändå ofta på mig som afro-amerikansk. De frågorna är också viktiga för Tryck.
Hur ofta får ni roller efter hudfärg?
DL: Jag vill inte bara klaga, Tryck handlar om hopp och lust att vilja förändra. Men jo: jätteofta. Det är ”Rastaman”, ”Afrikansk man med trumma”... Sen kan rollerna vara intressanta även om de är beskrivna på ett taffligt sätt. Något annat intressant, apropå att svarta alltid ska spela svarta, är att jag dubbar tecknat. Först tänkte jag: ”Grymt, det är bara min röst, jag kan göra vilken roll som helst!” Men så upptäckte jag att alla karaktärer jag hade gjort var svarta.
Josette, du har jobbat med de här frågorna i Storbritannien, hur är det i Sverige jämfört med där?
JBM: Oj, nu måste jag ta ett djupt andetag. Jag kan säga så här: I Sverige är min mun ofta vidöppen och jag tänker förvånat: ”Hur kan du rollsätta på det viset?” Det finns väldigt lite lagstiftning här som stödjer mångfalden. Det är ytterst ovanligt att någon chef här skulle fråga: ”Ursäkta, när hade du senast med en svart skådespelare?” Jag har varit här rätt länge nu och är överraskad av hur mycket som inte ändras. Det räcker nu! Men samtidigt har vi en ny generation som kommer nu, mångfalden blir större. Hurra! Landet förändras. Vi måste låta mångfalden synas på scenerna, det betalar vi ju för.
AA: USA och Storbritannien har varit kolonialstater, men Sverige har en självbild om att kolonialismen överhuvud taget inte har haft med oss att göra. Omedvetenheten har nog också att göra med bilden av folkhemmet, ”här gör vi inte skillnad på människor”. Trots att vi var bland de första med skallmätningar och rashygien …
2006 hade vi ett statligt ”Mång kulturår”, vad bidrog det med?
JBM: Det är som Black history month som vi har i UK. Jag är svart hela tiden, det ändras inte.
AA: En del institutionerna lutade sig tillbaka och tyckte att de hade gjort sitt.
DL: Det var det året jag spelade med i Påsk... Det känns inte som det året gjorde så mycket. Men nu finns ju Tryck.
JBM: Man måste tänka långsiktigt! Allt jobb kring mångfald är livslångt. Det har ingen slutpunkt.
