Det sägs att vi har trätt in i post-pc-eran. Visst låter det progressivt? Istället för de datorklumpar som fjättrat oss vid skrivborden har vi nu smarta mobiler och plattor som följer med oss överallt. De är alltid lika tjänstvilliga och de kräver så lite av oss. Vänliga gränssnittsformgivare ser till att vi bara behöver önska oss något och smeka skärmarna, som magiska lampor, för att önskningarna ska gå i uppfyllelse.

Annat var det på 80-talet. Commodore 64 lanserades 1982 och är en av världens mest sålda datormodeller någonsin. Detta trots att den kastade användarna rakt in i en programmeringsmiljö. Skrev man korrekta kommandon i programspråket Basic så exekverade datorn. Missade man ett tecken blev det syntax error.

Sannolikt lärde sig de allra flesta av de cirka 20 miljoner människor som köpte en Commodore 64 att programmera, åtminstone på en grundläggande nivå:

10 PRINT ALL WORK AND NO PLAY MAKES JACK A DULL BOY

20 GOTO 10

RUN

Post-pc-paradigmet går ut på att göra datorer mer lättanvända. Men det handlar också om att ersätta öppna, programmerbara persondatorer med slutna manicker färdiganpassade för specifika behov. I takt med att datorerna blir allt viktigare i våra liv förlorar vi makten över dem. Men nu formerar sig en motståndsrörelse kring tanken att kodanalfabetism är ett handikapp. Alla borde lära sig att programmera är stridsropet, och det är mer än en omskrivning för att ungarna i dag är bortskämda.

Samhällsdebattören Lawrence Lessig tog upp kodens konsekvenser i sin bok Code and other laws of cyberspace redan 1999, där han argumenterar för att programmerarnas koder styr vårt agerande online minst lika mycket som juridiska lagar. I höstas kom också medieteoretikern Douglas Rushkoffs bok, Program or be programmed, där han bland annat jämför datorns intåg med uppfinningen av skrivkonsten och tryckpressen. Ny informationsteknik innebär omvälvningar för samhället, men den skapar också eliter som kontrollerar tekniken. När ett fåtal kunde läsa fick de stor makt som uttolkare av religion och lagar. Det var en viktig demokratiseringsprocess att massan lärde sig läsa. I dag, menar Rushkoff, måste vi lära oss programmera om vi ska bli en del av samhällsutvecklingen istället för aningslösa offer för den.

Programmeringsrörelsen har också en folkbildande falang. Sedan ett år tillbaka erbjuder sajten Codecademy gratis programmeringslektioner i munsbitsformat, som är ett mirakel av engagerande pedagogik. Även Google har hakat på med ett grafiskt, pusselliknande programmeringsspråk som de kallar för Blockly.

I nästa vecka fyller så Apples Iphone fem år, medan Commodore 64 fyller 30 i augusti. Två epokgörande prylar som representerar helt olika sätt att se på teknikanvändning. Iphone firar du genom att köpa någon fiffig app. Commodore 64 firar du genom att rynka pannan över övningar i Javascript på Codecademy.

Ja, alla måste prova. Man kan fortfarande, Douglas Rushkoffs varningar till trots, vara människa utan att kunna ett dyft om programmering. Men han överdriver bara lite grann. Språk som HTML, PHP och Java är onekligen viktigare för dagens medielandskap än, säg, franska.