Efter mer än halva sitt liv på slottets presstjänst beklagar Elisabeth Tarras-Wahlberg att hon inte blivit bättre på datateknik. Eller fått mörkare röst. – Annars tycker tillvaron efter 50 har många fördelar. Jag njuter mer, vågar mer. Och har mycket roligare.
På dörren till Elisabeth Tarras-Wahlbergs arbetsrum på slottet hänger skylten som hon snott från ett hotell: ”Please, do not disturb”. Innan vi ens börjat tala om hennes nya jobb ringer telefonen. Hon reser sig ursäktande, säger att det måste vara barnen.
Kungabarnen eller dina egna?
- Något av mina egna, tror jag.
Det är yngsta dottern som undrar om mammas hjärta har lugnat ner sig. Sista veckorna har varit extra stressiga för informationschefen som nu blivit hovmarskalk. Eller, om vi ska vara noga med titeln: ”chef för Kronprinsessans hovstat tillika hovstat hos Hertigen av Värmland och Hertiginnan av Hälsingland och Gästrikland”.
Inte ens hon själv minns namnet utan fusklapp. I dagligt tal kommer det också, åtminstone tills vidare, att kallas kronprinsessans hovstat.
Det handlar mer om ett drömjobb än om strategisk karriärplanering. Enligt Elisabeth Tarras-Wahlberg gör man inte intern karriär på slottet. Hennes nya lön är under förhandling, och hemlig. Så mycket kan hon dock säga som att hon, hittills, haft en lön som ligger ”väl under mina kollegers på regeringskansliet.”
Nästa fråga är titeln: Kan en kvinna bli marskalk?
- Absolut. Men man bör nog heta Elisabeth. Jag är nummer två, före mig kom Elisabeth Palmstierna, som är hovmarskalk hos prinsessan Lilian.
Vi förirrar oss inte längre in i hovstaterna. I stället försöker vi översätta hennes nya uppdrag till ett vanligt företag. I så fall skulle man kunna säga att kungen, med assistens av drottningen, är arbetande ordförande, riksmarskalken fungerar som vd och hovmarskalkarna är jämförbara med vanliga avdelningschefer.
- Fast det låter mycket tråkigare.
Nyss vandrade jag över inre borggården med två kycklingsmörgåsar i en påse, nu sätter hovmarskalk Tarras-Wahlberg på tevatten till vår påvra lunch. Men först måste hon dra andan efter att i två timmar ha talat med 20 u-landsjournalister. Och bland annat förklarat varifrån kungen får sina pengar och om kronprinsessan Victoria kan gifta sig med en politiker.
Vad svarade du på det?
Elisabeth Tarras-Wahlberg stryker håret ur pannan, säger tålmodigt att prinsessan får gifta sig med vem hon vill, bara kungen och regeringen först har gett sitt godkännande.
- Och så sa jag att kungen får en påse pengar av Göran Persson. Nej, det sa jag förstås inte. Det är såna uttalanden som kan skapa förvecklingar.
Vi ska inte älta det rabalder som uppstod när kungen i en tv-intervju erkände att han gärna ville ha mer betalt. Elisabeth Tarras-Wahlberg upprepar det hon sagt så många gånger, att uttalandet var ett utslag av kungens lättsamma humör. På frågan om han ville ha höjt apanage svarade han: ”Jo visst, vem vill inte ha mer pengar.”
- I utskriften står det skratt, inom parentes, efter hans svar.
Numera är kungen inte lika skämtglad i intervjuer.
- Klimatet har hårdnat, säger hon som vet.
Utanför hennes rum står en bokhylla med tidningstravar, från välvilliga ”Rojalisten” till veckotidningar med högre skvallerpotential.
Kan du som hovmarskalk äntligen strunta i vad tidningarna skriver?
Nja, njo. Elisabeth Tarras-Wahlberg medger att det inte kommer att styra hennes vardagsarbete lika konkret. Å andra sidan måste hon, rent strategiskt, hålla sig informerad eftersom tidningsskriverierna påverkar kungafamiljen, och därmed hennes nya jobb.
- Efter den berömda Bruneihistorien var de väldigt ledsna, länge.
Borde inte du, som informationsansvarig, ha varit med kungen på det statsbesök?
- Det är svårt att svara på. I stället vill jag nog säga så här: jag vet att min medarbetare gjorde sitt allra bästa.
Den som i 28 år haft som jobb att svara på journalisters frågor vet att det är korkat att moltiga. Elisabeth Tarras-Wahlberg har ett mer sofistikerat sätt att visa var hon sätter sina gränser. Nu lutar hon sig bakåt på stolen, tuggar tyst på sin kycklingsmörgås. Bruneihistorien vill hon ogärna fördjupa sig i, igen. Däremot talar hon gärna om sitt nya jobb:
- Det ska bli otroligt spännande att få bygga upp något nytt. I första hand handlar det om att planera och samordna kronprinsessans program och olika
aktiviteter. Därmed inte sagt att hon och jag kan sitta på kammaren och dra upp riktlinjerna för hennes fortsatta utbildning. Kungen och drottningen är självklart hennes främsta rådgivare. Dessutom ska vi inte glömma att hon är 27 år. Med en egen stark vilja vad hon vill göra.
Det låter inte helt lätt att dra gränserna?
- Allting ska inte vara så himla lätt. Det är utmaningarna som gör mitt nya jobb intressant.
Kronprinsessans syskon ska under de närmaste två åren fullfölja sina studier, där har de redan hjälp av prinsessan Madeleines mentor Lena Ramel. I mer officiella sammanhang är tanken att de genom hovmarskalk Tarras-Wahlberg ska få veta när deras mor och far vill att de ska delta.
Behövs en hovstat för att förmedla den informationen? Kan den inte sägas hemma över middagsbordet?
- Har du själv vuxna barn? Bra, då vet du hur ofta 25-åringar kommer hem och äter middag. Jag förstår kungaparet så väl. Mina egna döttrar är bara 16 och 20 år men utan ett lappsystem skulle vår vardag inte
fungera.
Elisabeth Tarras-Wahlberg är, det vet alla journalister som sökt henne, ständigt upptagen av sammanträden. Eller på tjänsteresa. Men hon är också ensamstående mamma.
Protesterar aldrig dina döttrar över att kronprinsessan tar så mycket av din tid?
- De kan tycka illa om att jag är borta mycket. Men de vänder det inte mot kronprinsessan. Snarare ser de henne som en sorts extrasyster, om du förstår vad jag menar. Dessutom ska vi inte glömma att de har en far. När jag är borta kan han komma hem och bo med dem.
Därtill finns Gunvor, som familjen döpt till sin ”överlevnadshjälp”. En gång var hon anställd för att ta hand om barnen, nu är hon mer som en familjemedlem. När Elisabeth Tarras-Wahlberg nyligen kom hem från en resa låg högar med nybakade bullar och hasselnötsbröd i hennes kök. Som en hälsning från Gunvor.
Att hon själv slutat baka bullar handlar mer om mognad än tidsbrist. Först bortåt 50 insåg Elisabeth Tarras-Wahlberg att hon inte måste vara duktig - på allt. Hon kunde tillåta sig att njuta lite mer och se till sina egna behov. Kanske spelade skilsmässan in, vi tar inte ens upp det som förklaringsmodell. I stället talar hon om nödvändigheten av att stanna upp. Om så bara för några minuter. Därför är bilfärden varje morgon mellan villan på Lidingö och slottet viktig.
- Där får jag tid att tänka, kontemplera.
Vi tar en annan väg, gör en avstickare till Skåne, där hon föddes och växte upp. Pappa Berndt von Engelhardt var veterinär. Mamma Astrid var hemmafru. Själv var hon duktig i skolan, blyg, hade lätt för att stamma.
- Tidigt insåg jag att med bra betyg skulle jag kunna göra något roligt av mitt liv. Dessutom fanns inte så många alternativ. En gång gick jag på skoldans, det var vedervärdigt. Då var det bättre att läsa läxor och titta på ”Röda fjädern” på tv.
Hon drömde aldrig om att bli prinsessa. Läste aldrig om kungligheter i tidningarna. Hade inte ens Hagasessorna som bokmärken. Med viss ansträngning minns Elisabeth Tarras-Wahlberg den gången gamle kungen och drottning Louise
besökte Kristianstad och hon fick överlämna en blombukett.
- Annars talade vi nog aldrig om kungafamiljen i mitt barndomshem.
Med strålande studentbetyg for hon till USA, inställd på att bli tolk. Efter två collegeår kom hon hem, och flyttade till sin farmor i Stockholm.
Här tar vi paus, farmor Brita behöver ett eget utrymme. Hon växte upp i Åbo, flyttade till nuvarande Estland när hon gifte sig med den tysk-baltiske friherre som blev Elisabeths farfar.
- Farmor är nog min främsta kvinnliga förebild. Under andra världskriget flydde de via Finland till Sverige. Jag minns att farfar hade stora mustascher och att han brukade bjuda mig på Bergs konditori. Enligt farmor var han en aristokrat som helst ville visa upp sig på Skeppsbron, ointresserad av att utföra ett normalt arbete. Det var farmor som försörjde familjen. Bland annat genom att starta en mjölkaffär.
Elisabeth själv övergav tanken att bli tolk, började i stället på Svenska institutet där hon mötte Jan Mårtenson. Som lockade över henne till Stockholms slott. Året var 1976 och hovets presstjänst behövde förstärkning.
Så om kungen inte gift sig med Silvia Sommerlath den sommaren hade du aldrig hamnat på slottet?
- Förmodligen inte.
Den mest akuta frågan i dag är när kronprinsessan ska framträda öppet med sin pojkvän, vilket kommer att tolkas som att deras förlovning är nära förestående.
När ska hon förlova sig med Daniel Westling?
- Det har jag absolut ingen aning om. Det finns inga, och har aldrig funnits några, tecken på en förlovning. Den hemligheten bevarar kronprinsessan för sig själv, möjligtvis i samråd med familjen, tills det blir aktuellt.
Blir det Daniel Westling som hon förlovar sig med?
- Det vill jag inte spekulera i.
Elisabeth Tarras-Wahlberg vet att vissa frågor måste ställas. Och hon svarar, till och med när desperata journalister ringer mitt i natten. En enda gång, när hennes äldsta dotter var liten, la hon av luren.
- Det var den natten som Olof Palme blev skjuten.
Enligt kronprinsessan Victoria är det hennes jobb att
vara ”bittermandel”. Andra kan uppfatta henne som sträng och auktoritär.
- Jag vet. Men jag vet också att osäkerhet har ett pris. Svävar jag det minsta på målet har ni journalister lättare för att sätta dit mig, vilket är mångas mål. Därför försöker jag vara exakt och tydlig i mina svar. Jag tror det är det som kan misstolkas.
Måhända handlar det också om ålder. I dag är Elisabeth Tarras-Wahlberg mindre angelägen om att vara till lags. Nu äter hon upp de sista kycklingresterna, gnuggar diskret på fläcken som hon fått på sin svarta kavaj, konstaterar att nästa besökare är på ingående.
Mycket har vi inte hunnit tala om. Som hennes förkärlek för vackra ting och vackra kläder. Gärna inhandlade på rea. Plus att hon samlar på hotellskyltar, såna man hänger på dörren. Från senaste resan till Island fick hon med sig ”I am relaxing”.
- Men den har jag inte vågat hänga upp. Ännu.
